8 timmar på rumpan

Jag är inte så bra på att sitta stilla länge. Att åka flygplan som passagerare passar mig ganska dåligt, jag är alltför rastlös,jag jobbar mycket hellre.

Att sitta på kurs en hel dag i 8 timmar är slitsamt för rumpelallan som inte är van att hantera den vikten tryckt mot en stol.

Kursen var intressant, det handlade dessutom om mitt favoritämne och det jag själv föreläser om, och det är intressant att höra andras synvinklar och beröringspunkter.

Jag gick däremot därifrån irriterad, jag tycker så illa om att ”bli klappad på huvudet” bildligt talat. Jag blir provocerad när folk pekar med hela handen mot mig och/eller medvetet missförstår. Trots att jag varit politiker kan jag inte vänja mig vid att folk inte svarar på frågor, utan pratar runt det som om man är dum och inte förstår att de inte svarar. Samma fråga igen -och får en svarskommentar om något annat igen. Av hövlighetsskäl i detta sammanhang säger man inte ”svara på frågan för tusan” för det får konsekvensen ”dålig stämning” och vem vill vara skyldig till det?

Idag tog jag upp att den gemensamma nämnaren för företags framgång är att företaget inte är starkare än den svagaste länken, och att svaga länkar måste identifieras. Jag har ett företag själv, jag är delägare i ett familjeföretag, jag har insikt i hur kommunala nämnder arbetar, jag sitter i Länsförsäkringars fullmäktige och försäkringstagarförenings styrelse. I många verksamheter görs SWOT-analyser (styrkor, svagheter, hot och möjligheter) för att definiera var svaga länkar kan finnas och hur man kan jobba för att minimera dem. Men då måste man känna till dem, eller hur?

Om jag definierar en svag länk någonstans, i egenskap av engagerad medarbetare där jag är, så är det inte för att kritisera någon eller för att sätta mig själv på en hög häst, utan på grund av viljan att driva verksamheten till ett bra resultat. Det är hela min motivation och drivkraft i allt jag gör. Konstruktiv feedback är utvecklande och leder framåt.

Kursledaren valde att trycka till mig verbalt genom att misstolka och vilja ha det till att ”jag tyckte andra skulle sköta sitt jobb bättre”, men det var inte alls överhuvudtaget vad jag varken sa eller menade. Jag tyckte jag var både tydlig och engagerad, men så uppfattade han det uppenbarligen inte alls. Det handlade inte om saknat förtroende i det hela taget, utan bara att peka på något som kunde bli bättre.

Och det fick till följd att jag när jag gick ut kände ”varför kämpa, varför vara engagerad, varför vilja” om det inte är välkommet?

Engagemang är livsviktigt, motsatsen: likgiltighet, är livsfarligt. Men idag kände jag mig inte övertygad om den saken. Att vilja mycket är inte positivt i allas ögon.

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *