Att det ska vara så svårt

Hade ett rätt bra flyt tidigare, dvs innan tåbrytningen, vad gällde mat och träning. Har vägt detsamma de senaste två åren, kunnat äta ungefär vad jag vill och inte haft ett överdrivet sötsug. Sålänge jag håller mig till GI och inte låter blodsockret ta hissen är det ingen prestation, det är suget som sabbar allt. Det antar jag att alla som har lätt att gå upp i vikt håller med om. När suget sätter in, eller om man i flera dagar likt en alkis som behöver återställare stoppat in godis eller kakor (eller för all del både delar) så blir man som en yrhöna innan man hittar något sött att fylla på behovet med. Och sen är man fast igen.

Att flyga långlinjer är det svåraste när man försöker hålla vikten, för trötthet triggar sötsuget. Då på natten när man helst vill sova, och ögonen nästan går i kors, hallucinerar man om Dajm och desserter. Och som en dröm som går i uppfyllelse står där en korg full rakt framför ögonen. Handen hittar dit helt av sig själv, och den egna viljan och hjärnans förmanande ord blir fullständigt underordnade.

Jag lyckades visserligen denna gång med konststycket att inte äta en enda, men när det stod mazariner på personalbrickan föll jag till föga…

Och sen ångrade jag mig såklart. Det var ju så kort tid det smakade gott i munnen, och jag förbannade min dåliga karaktär ytterligare en gång.

Att det ska vara så förbaskat svårt att komma tillbaka i rätt gängor igen. Jag vet ju precis vad som är bra och dåligt, och hur bra jag mår när jag tränar minst en halvtimme om dagen. Och ändå kommer latmasken krypande och övertalar mig om att jag förtjänar en vilodag till.

Yeah right. Det är en lögnhals den där latmasken. Jag röstar för utrotning av den. Har aldrig gillat den ändå.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *