Begravning är begravning

Jag har inte tänkt så mycket på begravningen av Tonys farmor, hon var 96 år och hon ville gå vidare. Hon hade uttalat att de där åren efter 90 egentligen var ganska ”onödiga”, som hon sa.

Men igår innan begravningen tänkte jag ändå intensivt på henne och drabbades av det där klassiska obligatoriska dåliga samvetet och sentimentaliteten.

Varför besökte vi henne inte oftare? Visserligen bodde hon en bit bort och jag vet att livet varit fullt, men det handlar i slutändan om prioriteringar. Varför prioriterade vi inte fler besök?

Det var en riktigt go och hjärtlig kvinna, som faktiskt lärt mig laga både gammaldags brunsås och att vika lakan på ett smartare sätt. Vad mer hade jag kunnat lära mig om jag tagit mig tiden att fråga? Nu finns inte den möjligheten mer.

Begravningen var inte sorglig den var snarare eftertänksam, men jag saknade hennes: ”Men vad roligt att ni kom! Välkomna ska ni vara!”

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *