Bra att det blev som det blev

Sonen hade rätt mycket problem i skolan för ett par år sen. Han hamnade titt som tätt i slagsmål, och i klassen utkristalliserades över tid ett litet järngäng, med en kronprins och hans hangarounds. Ibland fick sonen vara med, ibland fick han inte. Ibland var han med och slog någon annan (med kronprinsen envist påhejande) medan han ibland blev slagen, och han ringde någon gång från en toalett och vågade inte gå ut för stryk väntade på andra sidan dörren.

Han hängde med huvudet varje dag han skulle till skolan, och han hängde med huvudet ännu mer när han kom hem. Tony körde hem till kompisarna han slagit med sonen i släptåg för att be om ursäkt, men också till dem då han blivit slagen. Det var intressant psykologi…

Pappan till kronprinsen tog till exempel allt som oftast sin son i försvar, och kallade alla andra “ljug-ungar” och att hans son tyvärr inte hade lust att prata om saken för “han säger att det inte är hans fel”. Och vad säger man då?

En dag sa vår son att han ville byta skola. Jag protesterade, av anledningen att jag inte tycker man ska byta från men till. Och det kändes inte som att det var så för honom. På kommande föräldramöte tog någon annan förälder upp frågan och berättade hur deras barn också mådde dåligt, och något barn hade sagt hemma att han “försökte göra sig osynlig” för att undvika bråk. Det gjorde ont långt in i mitt hjärta…

Blev det någon förändring nu när alla föräldrar visste, blev järngängets föräldrar kontaktade? Jo, det blev de väl, men jag tror inte de förstod, helt enkelt. Eller tog det på allvar. Jag vidhöll dock min hållning, och tyckte att det var för tidigt att ge upp, barnen gick i sexan och vid den tidpunkten bör det inte vara en omöjlig uppgift att ha en tydlig föräldraroll och ändra barnens uppförande. Men – det kräver ju såklart att föräldrarna inser och ror åt samma håll.

Sonen satt till slut vid köksbordet en kväll och jag har sällan sett honom så beslutsam och så välargumenterande för en sak. Han ville inte mer. Han ville inte avkrävas “respekt” genom att flytta sig i korridoren när kronprinsen kom med sina små vänner, han ville inte gå undan för att de sade det och han ville verkligen byta skola.

Så blev det. Han började 7:an på en fristående skola och hela han har förändrats till en glad unge. Han är glad när han går och han är ännu gladare när han kommer hem. Han har inte varit i ett enda slagsmål, han gör bra ifrån sig i skolan, har MVG på matteprov för 8:an. (Hans kompisar i 8:an hjälpte honom för att han skulle nå sina mål, de pluggade med honom en hel eftermiddag…). Han har helt fantastiska kompisar som är här ofta och sover över och vi pratar med föräldrarna och stämmer av gränser och sånt där som kan behövas i den här åldern. Jag sitter och fikar med grabbarna eller fixar vi pannkakorna ihop och så berättar de om livet som tonåring. Det är långa armar och ben och finnar och målbrott.

På tal om brott har det då inte gått åt samma håll för alla av de gamla “kompisarna”. Vi är ute och går mycket, och man träffar på dem berusade eller rökandes och det är ingen hemlighet hur mycket som snattas hos den lokala Netto-butiken.

Jag är otroligt glad att det blev som det blev och att jag gav mig. Jag hade fel. Jag borde inte ens stått på mig så länge, utan litat på hans vilja att byta. Han pratade senast idag om hur illa ha tyckte om skolan i 6:an, och sen sa han en sak till som faktiskt gjorde mig lite rörd:

-Jag tycker mest synd om “kronprinsens” mamma…

Jag kommer med all säkerhet få uppleva vad alla tonårsföräldrar gör med första fyllan och allt det där, jag har bara en känsla av att det kommer något senare med det gäng han tillhör nu. Hade han gått kvar hade den debuten troligtvis varit överstökad för längesen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *