Det får han äta upp

Tony berättade i somras för några kompisar hur jag och väninnorna ”lurat” iväg våra män på danskurs i våras, och hur de motvilligt släpats dit med bromsspår från parkeringen och in på dansskolan. Sen lade han till att det ”faktiskt varit riktigt kul när man väl lärt sig, och nu var dansen hans liv liksom”.

Jag satt i en annan del av rummet och hörde hans utläggning och kunde knappt bärga mitt gapflabb, ”dansen hans liv liksom?” men tänkte på kvinnligt maneér : denna kan jag säkert använda mot honom vid tillfälle. (Vi kvinnor är smartare än man tror;) )

Tillfället kom snabbare än jag anat. Ett mejl i inkorgen berättade att fortsättningskurserna nu skulle bokas, och snabbt skickade jag in anmälan och betalning för 12 gånger till. Detta har jag nu meddelat till min älskade.

-Jag hörde ju hur mycket du älskar att dansa, och att det är ditt liv, så vi är nu anmälda till avancerade fortsättningskursen! Det var väl en glad överraskning!

Han hävdar att han aldrig sagt det, att han inte har tid, att han kan allt redan, att ingen annan ska gå, att det är mycket på jobbet, att det är dyrt, att…

Men är dans hans liv, så är det! Då får vi ju prioritera. Hehe. Undrar om skorna han buggade sulan av förra terminen kanske kan lagas för en termin till?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *