Döma hunden efter håren

Jag läste nånstans att Simon Spies kom till en flygplanstillverkare och skulle köpa flygplan iklädd trätofflor och med pengarna i en plastkasse, under sin karriär. Han visades ut av receptionisten som trodde hon hade att göra med någon som hade permission någonstans ifrån…

Igår räknade jag passagerarna innan start och saknade två stycken, den ena skulle resa business, den andra ekonomi. De kom båda gående samtidigt, en ung tjej och en medelålders man. Mannen talade i sin mobil, han hade tenniströja, jeans och snygga skor. Tjejen hade “studentstuk” (be mig inte utveckla det, men det är det enda ord jag kan komma på som ska ge dig en bild) med håret halvt uppsatt lite slarvigt.

Jag tänkte för mig själv att jag inte ens behövde gissa vem som skulle sitta var, och väntade på att mannen skulle lägga in sina grejor i business så tjejen kunde släppas förbi till sin plats.

Mannen fortsatte dock nerför gången, och jag var nästan på väg att stoppa honom med ett “…men du ska nog sitta där” när tjejen slog sig ner på första raden och mannen fortsatte med bestämda steg.

Jag log åt att jag fortfarande gör tankevurperna, att man inte ska döma hunden efter håren. På 80-talet när jag började flyga var det mer förutsägbart, business bestod mestadels av män (det gör det i och för sig fortfarande…) i kostym och dokumentportfölj som ville ha “schampaaanj” med tillägget “du behöver inte öppna den”. Var det någon som satt fel, dvs det var en passagerare mer än som var bokat kunde man vara ganska säker på att det var den som utmärkte sig annorlunda än sterotypen, typ tjejen igår, och det stämde för det mesta. Det har ändrat sig. Tack och lov, kanske jag ska tillägga.

Jag är inte precis ensam i världen att göra för snabba bedömningar. Mina föräldrar byggde företag i början av 60-talet och hade valt bank. När min pappa kom till denna bank iklädd kostym kom bankchefen och hälsade och tog i hand och fjäskade, när han kom arbetsklädd i overall tog ingen notis om honom alls. Det var ett så tydligt mönster och hände upprepade gånger, så pappa bestämde sig att byta bank! Den andra banken hade ett helt annat förhållningssätt och hade samma trevliga bemötande hur han än kom klädd. (Företaget har haft samma bank sen dess, bemötande kan visst mätas i pengar…;) )

Inte bara mannen i de snygga skorna smilade förresten när han gick av. Artikeln häromdagen hade rätt faktiskt. Ekonomiklass behöver inte vara så hemskt;)

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *