En kopia på ett mejlsvar

Jag har en mejlkompis som är syrra, som jag skrev till angående ämnet jag tog upp här i bloggen. Hon bad mig berätta vad som hänt och var.

Jag vill gärna publicera mitt svar även här, för igen: det här var aldrig menat som en tävling ”vilket land är bäst, vilken yrkeskategori är bäst och vilken är sämst”.

Jag tror bara vi behöver starta en folkrörelse i det här landet att behandla varandra bättre.

Vilken roll vi än månde ha i vår profession eller privat.

 

Det handlar inte alls om att hänga ut någon grupp människor, jag har kollegor inom flyget som totalt har missuppfattat sin roll, de finns på f-kassan, skatteverket, ica, you name it.

Jag har tagit vården som exempel därför att jag har 1) många och flera mycket goda och mycket dåliga erfarenheter 2) i den position man befinner sig när man är sjuk och/eller gammal eller till och med ligger för döden, är man väldigt liten som människa eller anhörig.

När man är liten är man extremt sårbar, och därför är ansvaret hos den som bemöter en väldigt tungt.

Jag kan inte återge hela historien, men jag kan säga att jag var ömsom gråtfärdig ömsom förbannad.

Just när mamman dött kom det in en person till exempel som utan att titta i ögonen eller beklaga det som hänt säger:

-Vill du vara med när jag plastar in henne, eller?

Hon berättade om så många obehagliga möten att det berörde mig långt in i själen, och tänker ägna mig mycket mer åt att prata bemötande och etik i framtiden. Både för servicepersonal, men också för människor som bär ett betydligt tyngre ansvar, för många behöver tydligen höra vad jag har att säga.

Kanske sitter jag i ett glashus och kastar stenbumlingar, för vem kan kalla sig expert eller perfekt? Jag tar dock risken, och så tar jag i så fall skället och hånet jag eventuellt får om jag personligen misslyckas nångång med min ambition att uppföra mig schysst.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *