En krass verklighet

Jag hörde argumentet från röd-gröna att ROT och RUT inte var bra för att det mest var rika som tjänade på det.

Jaha?

(Har aldrig riktigt förstått var gränsen exakt går och hur mycket en rik respektive fattig tjänar för att få tillhöra vilken grupp. Och alla vi i mitten-varför är vi aldrig med i uppdelningen? Och om man ställer den fattige i Sverige i relation till en fattig indier, eller den rike svensken i relation till en shejk, så blir plötsligt begreppen suddigare ändå…)

Men om den rike får jobb gjort som inte annars skulle bli gjort, och den som utför det får en lön som han/hon annars inte hade fått, vad är haken?

Om den rike sätter hjulen i rullning så fler skattekronor ramlar in istället för att kanske investera pengarna utomlands, så är det väl toppen? Och den rike (för att nu hålla mig till de där flummiga begreppen) har väl gjort något för att tjäna alla de där pengarna? Och han/hon betalar väl också en väldig massa i skatt som kommer andra till del, är det inte mer än rätt då att den rike faktiskt också kan få del av det?

Om den rike bara ses av samhället som en kassako som man kan beskatta hårt och skoningslöst som tack för utfört arbete, så tröttnar möjligen den rike och ser andra möjligheter att göra av sina pengar.

Jag tycker det är kanon med rikingar som är villiga att arbeta, tjäna pengar och betala skatt ärligt. Det finns alltför många som inte är arbetsvilliga som hade kunnat jobba om inte om fanns, eller som inte ser någon anledning att skicka pengar till skattemasen utan jobbar svart.

“Pengarna behövs till annat” är nästa argument.

Vilka pengar? Det är inte en konstant summa varje år, utan summans storlek beror på hur många som arbetar och betalar in sina 30-50% i skatt. Ju fler desto bättre, kort sagt. Och om fler betalar skatt (effekten av rot och rut) så finns det pengar så det räcker till välfärden.

För både rika och fattiga.

Och alla vi andra.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *