En öppenhjärtig förklaring

Jag ber inte om ursäkt för mina åsikter. Jag är ibland säker, ibland inte lika säker, ibland osäker. (Ett ålderstecken. Upp till 23 har man bara första varainten på sin skala…!) Det två senare fallen debatterar jag sällan, jag debatterar bara när jag känner mig övertygad. Annars frågar jag och ber om mer information. Men förutsättning två är att forumet är rätt, det är till exempel inte rätt ombord på flyget med passagerare och/eller kollegor, ibland är bloggen inte heller rätt.

Förra debatten jag startade här blev inte rätt, tyckte jag. Att glida in på politik som ledde till hetsig debatt kändes plötsligt bara fel. Jag mådde inte bra av situationen, och dessutom kände jag mig påhoppad av människor jag faktiskt tycker väldigt mycket om, och den situationen gillade jag inte heller. Relationen är mycket viktigare för mig än att till varje pris föra fram min åsikt.

Jag har lämnat politiken av flera anledningar, tiden en, och att jag inte längre tycker det är roligt en annan. Att jämt försvara åsikter var kul och väldigt engagerande, men inte längre. Jag vill vara fri att tycka vad jag vill, inte framföra ett partis åsikter. Min uppfattning ligger i många fall nära ett partis program, men inte alltid. Och ska jag bli sedd på genom partipolitiska glasögon förvinner Anette, då blir det istället partibeteckningen som blir prioriterad. Vill inte det mer.

De ämnen jag eventuellt tar upp i denna blogg hädanefter är alltså strikt mina egna uppfattningar, och jag hör gärna åsikter som framförs schysst. Jag gillar oliktänkande, men man ska också skilja på sak och person, och på åsikter och personlighet.

Kan vi förhålla oss till det?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *