En sån dag du vet

Hade en lång arbetsdag igår som kändes som den aldrig skulle ta slut. Det är nåt psykiskt med de där långa dagarna. Man säger till sig själv när man ger sig iväg hemifrån att “nu är det bara 14 timmar tills jag är hemma igen”, och man hade lika gärna kunnat säga dagar eller år, det känns lika avlägset.

Idag hade jag bokat in föredragsförmiddag, bara som deltagare, men ändå. Mitt motto “man vill ju utnyttja sin tid på jorden” har i verkligheten emellanåt liten släng av damp över sig. Att läsa böcker i soffan under en filt kan ju också vara ett bra sätt att förvalta tiden, men det ska jag göra när jag slutat låta som Alfons Åberg och hans “…ska bara…”.

Eftersom jag inte hann handla igår, och ingen annan uppenbart heller hann det, fanns det inget ätbart lämpligt för lunch i skafferiet. (De överblivna chipsen sen festen i lördags räknas väl inte? Jag hade tänkt slänga dom faktiskt, men det blev bara inte av. Men lunch? Nä, du skämtar, det kan man väl inte? Nä, tänkte väl.)

Jag hittade en Nutrilätt-påse och räknade det som en hyfsad lunch i jämförelse. Vatten i shakern, pulver ner, skaka, skaka, skaka…

Hoppsan. *svordom*…

 

Jag har just kommit ut från duschen igen.

Locket gick av.

Hela jag inklusive underkläder, diskbänk och golv är dränkt i kletig Nutrilätt, och längs diskmaskinen rinner en liten stril som droppar ner på golvet.

Just känns det som om chipsen varit ett mycket bättre alternativ trots allt. 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *