Ett nyårslöfte och en dröm

Hade en insändare på nyårsafton också i HD. Jag kopierar in den här, så här gick det till nämligen:

 

Förra nyårsafton satt vi några familjer och åt en god middag när min man plötsligt sa:

-Jaha, vad har ni för nyårslöfte att avge för nästa år då?

 

Jag skrattade till och tänkte att han nog skämtade. Vi är ju trots allt över 40, och vid vår ålder vet man av erfarenhet att man ändå går upp alla kilon igen som man lovar att gå ner vid det svaga ögonblick på nyår när man ändå är fet-mätt.

Därför blev jag helt tyst när övriga i sällskapet hade flera intelligenta svar, djupa och övertänkta nyårslöften, och det enda jag kunde komma på var ”bli en bättre människa och börja äta rätt och träna mer”. Precis som alla andra år.

Men så kom jag på en sak just när alla de andra skulle byta ämne och började diskutera konsistensen på den hemmagjorda glassen, och sa:

-Jo, nu vet jag! Jag ska göra färdigt min bok!!

-Skriver du en bok? sa någon.

 

Jag berättade att jag skrivit från och till i fem års tid och att jag bara hade lite smådetaljer kvar, sen skulle den vara klar.

(Jag ljög. I själva verket hade jag- i en enda röra i datorn- samlat en massa historier som jag inte för min vildaste fantasi skulle kunna se framför mig bli till någon bok de närmaste 30 åren)

 

På nyårsdagen tänkte jag att alla ändå skulle glömma vad jag sagt, man pratar alltid lite för mycket när man höjt glaset några gånger för mycket…

Ingen glömde.

Vid varje tillfälle vi sågs närmaste tiden frågade de:

-Nå, hur går det med boken?

 

Jag svarade klämkäckt varje gång att det gick sååå bra, men hade fortfarande ingen aning om hur jag skulle ro projektet i land. Men å andra sidan, bara jag kom igång, hur svårt kan det vara?

Det var inte helt enkelt kan jag säga. I alla fall inte förrän jag ringt alla samtal och pratat med alla som visste något om saken, och hade kollat upp med banken om det gick att låna pengar. För nu var det februari, och jag hade bestämt mig, boken skulle bli klar, och den skulle bli klar innan nyår-08, det var min gräns. Jag skulle ge ut den på eget förlag och jag skulle bestämma allt själv. Men också ta allt ansvar själv, det hänger ihop liksom…

 

Det var en resa.

Jag fick lära mig allt om sidantal delbart med 32 (16 sidor på varje sida av plåten), om vikten på pappret, ISBN-nummer, pliktexemplar, grafiken, bildernas placering och när jag väl samlat alla texter i en godtagbar ordning skulle de passa ihop storleksmässigt och ord-mässigt.

Jag läste varje text 20-30 gånger, sedan lämnade jag iväg dem för korr-läsning och fick tillbaka dem för rättning, och till slut visste jag inte om det verkligen var en god idé. Var det  bra och intressant, var det inte ganska tjatigt? Jag tänkte några gånger bara trycka på Ctrl-Alt-Delete och ge upp, för jag kände att jag tagit vatten överhuvud, tänk om ingen ville köpa min bok, och hur många skulle jag trycka?

All ledig tid satt jag vid datorn eller var hos tryckaren, och när jag sedan såg boken växa fram kändes det nästan som att jag skulle föda ett barn. Undrar hur den känns? Hur kommer den att se ut? Hur är det att hålla den i handen första gången?

 

I början av juni lämnade jag ifrån mig mina sista ändringar. Inte för att jag kände mig 100% nöjd, men jag insåg att det skulle jag aldrig heller bli. Jag hade ändrat vissa kommatecken 20 gånger, och fortfarande hittade jag småfel. Tryckaren hävdade att det skulle jag komma att göra varje gång jag läste, det gör tydligen även de erfarna och etablerade, sa han.

Sen började väntan.

Jag var på studiebesök, jag såg mina texter tryckta på stora vita blad med 16 sidor på varje, jag tyckte det var ett äventyr att tänka på hur de skulle skäras och bindas och lamineras för att bli en färdig bok.

Efter tre veckor ringde telefonen.

-Din bok är klar!

-Är den ok? Ser det bra ut?

-Du kommer dansa, svarade tryckaren, och jag hörde att han också var nöjd.

 

Jag kunde inte bärga mig. Jag slängde mig i bilen, och ögonen blev blanka när Sven på tryckeriet räckte över ett exemplar av boken. Jag ser ut som en stolt kyrktupp på bilden han tog av mig där jag står med boken tryckt till bröstet. Jag hade uppfyllt ett nyårslöfte, men också en dröm.

Förresten, kommer ni ihåg att jag nämnde två nyårslöften?

Jag höll det andra också! Jag har börjat träna regelbundet och gått ner 11 kilo!

 

I år kan min man ställa hur många frågor han vill om nyårslöften, för jag kommer inte att ge något. Uppfyller man två löften på samma år kan man ta friår från nyårslöften med gott samvete, faktiskt!

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *