Från rökruta till bilddagbok

http://www.expressen.se/debatt/1.1680419/foraldrar-las-era-barns-fyllebloggar

Jag kommer ihåg, med hjälp av sparade dagboksanteckningar, hur det var att gå på högstadiet. Jag skrev redan då flitigt om livet och tankarna, och när jag öppnar de slitna böckerna med de tummade sidorna flyttas jag tillbaka 30 år utan att blinka.

Tänk, mamma och pappa, som aldrig haft sex med andra än varandra (väl?) och inte visste vad det innebar att vara ute och ha kul… (Lövad dansbana hahahaha). Hade aldrig sett dem berusade eller hört något om att de ville ”leva livet” och ta risker och supa hade de i vart fall ALDRIG gjort. Röka ja, det gjorde ju pappa, men det gjorde ju alla på den tiden. Att jag tjuvrökte ingick i min REVOLT. Tänk vad mycket mina föräldrar missat, vad präktiga de var, vad annorlunda mitt liv skulle bli, vad gammalmodiga de var, vad onödigt oroliga de var när de gav mig tider att vara hemma. Vad visste de om livet egentligen, de hade ju inte UPPLEVT alls lika mycket som jag hade, och framför allt tänkte.

Jag blev kär i en kille som var 26, jag var 14. Mina föräldrar satte ner foten. Jag undrade varför. Klart att jag kunde ta hand om mig. Herregud jag var ju FJORTON och nästan vuxen. Vänta bara tills jag blir 18, tänkte jag. Då kan ni komma med era dumma regler och försöka kontrollera mig, gör det bara, gör det…

Jag kommer ihåg magontet, jag kommer ihåg viljan att vara populär och omtyckt av killarna, jag kommer ihåg att man inte ville verka mesig. Jag kommer ihåg att jag så småningom ljög för min kompis att jag blivit av med oskulden ( förlåt, det hade jag inte, men jag ville så gärna verka vuxen). Och i det samtalet hade jag faktiskt saltat historien ytterligare, jag inte legat med bara en utan två! I verkligheten noll, hade bara tänkt tanken, efter att ha läst Mitt Livs novell).

I rökrutan stod vi på rasterna (jag dock utan att röka, jag lärde mig aldrig, försökte-men det slutade alltid i pinsamma hostattacker, jag gav upp) och berättade stories om helgerna. ”Å mamma skulle dööööda mig om hon sett mig…” och liknande. Killarna som druckit ett par lättöl med sockerbitar genom sugrör (kommer aldrig erkänna detta för mina tonårsbarn) överspelade och draglade omkring på festerna, och berättade sen om minnesluckorna på måndagens 10-rast. Några blev fulla, och kräktes och somnade, och vi gick i 7-8 nånting. Alltså, ingen större skillnad mot idag.

Idag har skrytet och längtan efter uppmärksamhet och vuxenbekräftelse som relation till alkohol är ett bevis på, flyttat från rökrutan till bilddagboken. Jodå, jag vet både vad blogg, google och bilddagbok är, och jag är inte så naiv så jag tror mina barn är de enda i hela världen som kommer flyta genom tonårstiden utan att känna den minsta nyfikenhet på vuxenvärldens utbud av lockelser och faror.

Jag frågar frågor och jag ställer mig in hos kompisarna för att de ska ha lust att vara här i huset så jag kan ha koll på dem. Se, lukta, prata, veta.

Men att mina barn kommer att ljuga och/eller förvränga sanningen för att de tar för givet att jag är för gammal för att förstå, det tror jag också. Varför skulle det inte följa det historiska mönstret?

Orka? Njae, visst lever många under stark press med många arbetstimmar, kanske för att kunna vara med i den ekonomiska vågen att kunna köpa märkeskläder och teknik. Men, inte heller det har ändrats väsentligt, den som kom i garbardinbyxor på mitt mellanstadium på 70-talet hade heller inte det så lätt bland glåporden.

Klart vi föräldrar ska ha koll på våra tonåringar. Klart vi inte ska vara naiva och klart har vi en skyldighet att orka. Man har inget val vad det gäller ansvar.

Men att ta fjortisarnas ord för lag och deras attityd på skolgården, blogg eller bilddagboken för deras rätta inre jag tror jag inte på. De är vilse i världen för att hitta sin rätta identitet, och hormonerna dansar polka i deras kroppar. Att utmana, prova och göra fatala misstag har vi väl alla gjort?

Jag ska skydda mina tonårsbarn från allt ont jag kan. Jag ska kontrollera och konfrontera dem, och jag ska alltid finnas där för dem när de behöver. De ska alltid veta att jag älskar dem så det gör ont i mig. Men deras utveckling till självständiga och trygga vuxna tar dem ibland på gropiga vägar. Jag kan inte skydda dem från allt alltid.

Jag kommer aldrig köpa ut, aldrig. Jag kommer alltid kräva senast ankomst. Jag kommer alltid ställa frågor om när, var, hur. Men jag kommer också alltid komma ihåg hur det var att klippa navelsträngen till mina föräldrar, och att det är en plågsam process för båda. Hur smärtsamt det ska bli är det jag som är vuxen som styr.

Nä, jag tror inte föräldrar generellt är lata eller oansvariga. Det är bara svårt att hänga med när legobitarna så snabbt byts ut mot MSN.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *