Fredagens krönika

Jag måste ha varit minst 18

Det är inte så längesedan jag stod över spjälsängen och tittade på en nyammad bäbis med torr blöja, i en hel pyjamas med Disneymotiv.

Och nu ska yngsta barnet gå på första discot, hur gick det till? En timmes förmaningstal om att hela tiden hålla koll på colaglaset, att det inte är tillåtet att köpa energidryck och att det absolut inte är tillåtet att lämna stället för att gå ut på parkeringsplatsen, är slut. Tjejerna har pratat klädval i telefon tidigare och sminkat sig gemensamt och här sitter jag som på nålar och försöker komma på fler råd jag inte får missa leverera. Letar fram gamla dagböcker för att friska upp minnet om allt kul (jag menar alla faror!) man stötte på. Inte ska mina barn behöva gå på nitar, ha kärleksbekymmer eller göra misstag, det räcker väl att jag gjorde det och nu kan jag bara berätta om dem så slipper de, eller hur?

Det var den barndomen det. Nu kommer nästa fas, och jag är inte säker på att jag är helt bekväm med att den kommer så tidigt. Varför ska de hålla på så tidigt? Vad är det för fel på Barbiedockor och Lego? Jag måste minst ha varit 18-20, väl, innan jag var ute första gången?

(Frågade mamma, hon skrattade. Jag tror hon kommer ihåg fel.)

Efter ett par timmar efter discots öppnande gav jag maken förslaget att åka dit en sväng och kolla läget, Ekebo är väl ett ställe för vuxna också och luften är väl fri, argumenterade jag. Han undrade hur jag hade upplevt situationen om mina föräldrar dykt upp när jag var i dotterns ålder, men jag påminde honom att jag sov gott i min säng vid denna tidpunkten på kvällen när jag var i hennes ålder, så det var ingen adekvat jämförelse.

Jag fick en annan idé. Mitt nästa förslag var av mer allvarlig karaktär, och det var antydan om ett barn till?  Så gamla är vi ju inte, och vi är för unga att sitta hemma i soffan på helgkvällarna och mögla medan våra barn är på disco?

-Vi kan inte få fler barn, sa maken tålmodigt.

-Adoptera? försökte jag krampaktigt vältrande i ålderskrisen.

-Gå och lägg dig, sa maken.

Det gjorde jag, fast sova kunde jag inte förrän jag hörde bilen parkera och sedan kvittret av glada ungar i hallen.

Mamma log igenkännande när jag berättade om oron och råden, och förutom att någon hade ändrat årtalen i min gamla dagbok finns vissa likheter ser jag. Jag är dock alldeles för ung för att vara medelålders.

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *