Genomtänkt

Jag vill göra en avslutande kommentar (?) angående de senaste dagarnas lilla debatt om huruvida jag gör rätt eller ej att hänga ut en persons namn. “Är det verkligen genomtänkt” är motståndarens huvudargument som hon inte tycker jag har besvarat.

Helsingborgs Dagblad hängde för nåt år sen ut några spritlangare, som sålde en stor mångd öl och sprit till ungdomar från 12 och uppåt. Polisen hade inget kunnat göra, tidningen “tog en risk” och plötsligt var det fart på maskineriet. Var det etiskt rätt? Var det “civil olydnad”, eller var det för en god sak eller för att sälja tidningar? Blev resultatet bra? (Det blev utdömt fängelsestraff i 6 månader tack vare det arbetet.)

En kvinna, Magdolna Kis, (jag är inte den första som namngivit henne! tidningen publicerade hennes namn) startade ett “forskningsinstitut” där hon utgav sig för att vara läkare som kunde se sjukdomar genom enkla blodprov á 7500:- och sedan behandla vad det nu var med naturläkemedel. När pappa fick cancer men läkarna ännu inte hittat den var han desperat och greppade detta halmstrå. (Historien har jag skrivit i en artikel som ligger i arkivet på min hemsida, den är rätt intressant) Kvinnan var inte läkare, utan utnyttjade de svagaste-de sjuka- för att göra sig rik.

Nå.

Tidningen gjorde igen ett riktigt bra jobb, satte in bilder och namngav, och kvinnan flyttade härifrån i väntan på rättegång. När hon startade en ny verksamhet i en annan del av landet var det någon som kände igen henne tack vare artiklarna och det blev uppmärksammat även där.

I detta fall -som såklart inte är jämförbart med tidningarnas jobb, jag är ingen journalist, jag skriver en blogg- har jag nämnt storyn flera gånger utan att namnge för att han ska känna igen sig och förstå att han har ögonen på sig. Jag vet vem han är, och jag har bett honom sluta skriva snuskiga saker om min kollega i fejkade bloggar och dumma saker i mina kommentarsrutor. Han bara fortsätter ändå som en ettrig hund. Då markerar jag: stopp! Här är min gräns! Du har trätt över den! Jag tar inte emot käftsmällar av en ynkrygg, vem ska skyddas, han eller min kollega? Har hon inte lidit nog? Hur får man slut på det? Mitt enda lilla bidrag i världen för att hjälpa henne är att skriva hans namn och kanske någon känner honom som han lyssnar mer på.

Det finns fler människor historiskt sett som skulle behövt stoppas långt tidigare i sina missgärningar, men man lät det gå för långt på grund av feghet (?) kanske.

Jag har namngivit två personer nånsin i min blogg o bok. Anders och Kaj. Kaj var pedofil och var min musiklärare på mellanstadiet.

När i kommentaren någon skriver “Jag ger inte ut mitt namn till dig för jag vet vad du kan göra med det, den risken tar jag inte” så måste jag dra på smilbanden. Känner hon att hon tillhör samma kaliber som de två herrarna, jag då ska jag absolut nämna hennes namn om jag får reda på det!

Annars… har man inte lite väl höga tankar om sig själv, alternativt låga om min blogg (och det kan man ju ha, men då ska man inte läsa den) om man tror att jag skriver “XXX är dum hon tycker inte som jag! “

Give me a break…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *