Godmorgon, godmorgon!

Skönt att vara människa!

Det blev lite längre sömn än tänkt, men det gjorde susen. Funderade på, där i gränslandet mellan sömn och vakenhet, hur skönt det är att vara människa av kött och blod och känslor istället för robot.

Vid tiden när man min pappa fick lungcancer och sen dog, jag jobbade för mycket och barnen var små (de tre i kombination blev lite mycket) fick jag en utmattningsdepression för första och hittills enda gången i mitt liv. Det är snart 7 år sen, men jag kommer ihåg tillståndet jag befann mig i perfekt.

Jag ville bara sova, sova, sova, och tankarna var nattsvarta. Jag jobbade men utan känsla, bara ett proffessionellt leende påklistrat. Passagerarna skulle ju inte märka nåt. Ingen skulle märka nåt¨.

Läkaren jag uppsökte för något banalt eksem fattade vinken och skrev mot min vilja ut det man kallar “lyckopiller” som jag gick på ett halvår. Det var ju bra, det tog mig ur dalarna, men det tog också bort alla toppar. Topparna var det jag saknade mest, såhär i efterhand, livet var bara som ett rakt streck det halvåret.

Men, det var bra att de där pillren fanns. Och när jag sen kom tillbaka blev jag så tacksam för de där dalarna som kommer då och då, för de innebär att jag också känner så stor tacksamhet för topparna, men inte minst att strecket jag lever kring så sällan går under 0-punkten. Till skillnad från många kvinnor som helt oförklarligt går in i väggen och inte hittar vägen ut på åratal.

Den händelsen har också präglat hur jag är i min yreksroll, tror jag. Jag ligger för det mesta en bra bit över 0-strecket (neutraliteten) och gillar så mycket det sociala i jobbet. Passagerare och kollegor som ger så många intressanta möten.

Möten tar å andra sidan också energi, alla möten är inte givande, men eftersom man “boostar mycket mer än man loosar” är det nästan alltid plus på kontot.

Idag kom jag hem med värkande kropp och fötter. Underbemanningen var tydlig (som i de flesta branscher) och tidsskillnaden vid västflygningar påverkar mig i mycket större omfattning än östflygningar. Kände mig ledsen och nere och undrar om min kropp håller till det här. Jag som ju trots allt är stark och bara 45 år känner mig som en 83-åring i kroppen?

Men.

Så satte jag mig och skrev lite terapiblogg, kom på det där med Fame cost och gick sen och la mig med ett leende på läpparna. Fame haha. JAg är ju rätt kul ändå.

Och nu när jag vaknade kändes det mycket bättre.

Tur man inte är en robot.

Då hade man inte upplevt detta.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *