"Gråter hellre i Ferrari än på buss"

Äsch, det kanske inte var det mest passande uttryck jag kunde komma på, men ändå. Gråter gör jag ju inte precis.

I höstas kom en inbjudan om konferensresa från branschorganisationen på Tonys jobb, till Thailand. En veckas hårt arbete och möjlighet att köpa till en veckas semester. Familjen i övrigt kunde få fördelaktigt pris eftersom det bokades som gruppresa. Tony undrade om jag kunde få ledigt?

Jag lade in om semester och en veckas tjänstledigt och fick det beviljat lagom till sista anmälningsdag. Vilken himla tur att det var till Thailand resan gick och inte till en skidort, eftersom jag då fått sitta på hotellrummet dagarna i ända. Foten har ju inte kunnat ha normala skor sen den 7 januari, än mindre än skidpjäxa.

I Thailand spelade detta ingen roll alls, jag har kunnat gå i flippisar i två veckor och inte behövt störa tån ett dugg. Har varit nällad att skriva och berätta varje dag, men av förklarliga skäl ville jag inte berätta innan jag skulle åka att vi inte var hemma.

Tillbaka till överskriften.

TROTS allt detta fantastiska med sol, bad, rekreation och ta-hand-om-mig och ha vilat och fått massage gör varje steg jag tar ont. Fortfarande efter alla dessa veckor smärtar det att gå och tån svullnar upp om jag det minsta anstränger mig. Det är anledningen att det går på humöret. Att konstant ha smärta är jobbigt, och jag har verkligen blivit ödmjuk inför mina medmäniskor som lever i det alltid. Detta är ju som jag skrev “bara en tå”, och om det påverkar en så mycket tänker jag på andra som har det mycket värre.

På söndag ska jag börja jobba igen. Jag måste det. Och det ska gå.

Jag har bedövningssalva och tejp, och jag ska ringa läkaren idag och be henne dubbelkolla bilderna så det inte fanns nåt annat i vägen. För om det är som det ska får jag bara bita ihop helt enkelt.

Förresten, ursäkta att jag varit tjatig på sista tiden.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *