Har kopierat

Läste en konversation på MSN över dotterns axel igår.

Kopierade hela konversationen och har också pratat med en trevlig polis idag om hur jag ska agera fortsättningsvis. Nej, jag tycker generellt inte att man ska polisanmäla barn, det måste finnas mycket bättre sätt, men dessa små självutnämnda kungar och drottningar som inte ens är straffmyndiga agerar som om de är maffiabarn och hotar hej vilt med att “passa dig annars känner jag folk i Rosengård” o likn.

Konversation i sandlådan:

-Min pappa är starkare än din, och om jag inte får låna din spade så säger jag till min pappa att han ska slå din pappa.

Konversation bland pubbeungar på MSN:

“hur gammal e du ens?mm du har så fucking mke luuft för att ba va en fucking…akta diig &passa dig rkt noga anars får du akta din rygg kanske för du vet nte vem ja e…”

Vart är det på väg? Vedergällningsprincipen där “passa dig annars hämtar jag mina släktingar och vänner och slår dig” var definitivt inte lika utbredd när jag var barn, och jag föraktar skrämseltaktiken som ska inge respekt innan ungarna ens vet vad ordet betyder.

Och det bästa sättet är att inte låta sig skrämmas, men det är lättare sagt än gjort, för taktiken är detsamma även bland vuxna som anammat den.

Jag tror på verbal konfrontation, och den som är verbal och sitter på kunskap är i överläge. Att titta någon lugnt i ögonen och säga “lämna mig ifred, du är ointressant för mig” kan vara nog så svårt, men rubbar cirklarna för den som är van att hota och ta till okvädningsord.

The silent-treatment är ett barns värsta straff, och den är frustrerande även som vuxen. Ingen vill bli negligerad eller tillintetgjord.

Man får välja sina krig.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *