Här står jag bland alla pryttlar

Det är möjligen något psykologiskt, som har nåt namn som slutar på “-syndrom”, när man har känslor för döda ting som kaffekoppar från 70-talet. Och när de nu inte har någonstans att bo efter köksbytet tycker jag det är så synd och så står jag bara och tittar på dem som om det skulle hjälpa.

Och mina rostfria mått. Ett har jag ärvt av mormor, men det andra är egentligen mer praktiskt (frågor på det?) men, var ska de bo då? Källaren är ju opraktisk att springa till varje gång man lagar mat.

Köket har egentligen all plats man kan önska av skåp och hyllor, problemet ligger i den hamstermentalitet jag lagt an med genom åren, och som oförklarligt driver starkare än förnuftet. Jag vet att det är skönt att rensa, det är bara det att när jag väl står inför faktum och det är verklighet att släppa något slitet och fungerande i soporna så tar det så emot.

Det finns möjligen någon djupare förklaring på detta, som att i generna finns “ta-vara-och-laga” istället för “slit-och-släng”, och hur mina far-och morföräldrar var lantbrukare som inte hade det så fett. Om jag nu ska analysera alltså. Eller är det bara synen på prylarna som “bra att ha”. Och när jag kommer till punkten när jag ställs inför frågan Bra för vem eller vad? har jag kanske inget tillfredställande svar och det är jag van att ha;)

Handdrejat fat. Bröllopspresent. Vackert men ska handdiskas vilket gör det till andrahandsval i situationer när man behöver ett sånt. Förslag? Ska det få stanna eller ska det få flytta? Och vart ska det i så fall flytta?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *