I Kina prut(t)ar man

Ursäkta ordleken;)

Nu var det det där med ett “t” jag mer tänkte orda om lite grand. Fislukten på en nattflygning till Peking har jag redan skrivit om tror jag.

På marknaderna finns inga prislappar på sakerna. Varje inköp tar ca en kvart, för man förhandlar om priset och man ska mötas nånstans där båda är nöjda. Det finns inga givna %-satser, att du ska betala 50% eller 30% av utgångspriset, därför kan jag inte ge generella råd. När man varit där många gånger vet man jargongen och man lär sig också nyanserna och snacket om bättre kvalitet på varan man valt.

Det man köpt flera gånger som t-shirts eller sneakers vet man priset på och kan säga det direkt och förklara att man känner till priserna så förhandling är överflödig. Inte alltid räcker det, men ibland känner de igen mig, och har man deras businesskort med sig med priset nerskrivet går förhandlingen fort.

Denna gången stod jag och tittade på en tröja. Har man börjat fråga om priset är förhandlingen igång, då är det svårt att dra sig ur utan att försöka mötas, men jag frågade för att veta vad hon skulle börja på, jag har aldrig köpt nån sån förr.

-350, sa hon.

-Ok, det är för mycket, sa jag.

-Vad vill du betala?

Och då sa jag något som fick henne att tappa fattningen för en stund.

-Jag har ingen aning, sa jag. Jag har aldrig köpt nån sån här förut, så jag vet inte vad de ska kosta. Sen pekade jag runt och sa att “den ska kosta 60, den 100, den 80, men den här har jag ingen aning om, så du skulle kunna lura mig hur mycket som helst”

Hon tittade på mig och började skratta. Den “ärligheten” var hon nog inte helt van vid…

Om jag köpte den? Nä. Jag orkade inte förhandla mer den dagen, jag var för trött efter byxförhandlingen i stånd 1059. De byxorna fick jag för 150, troligen för mycket, men jag ville ha dem och tid är också pengar…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *