Innan julfriden sänker sig

Så började ett brev från min fackförening idag.

De uppdaterade medlemmarna om nuvarande status i förhandlingarna som pågår, men utan att kunna eller vilja nämna några detaljer -av respekt för alla parter. De började sitt brev ungefär såhär: ” Arbetet som cabincrew är det ganska få som har insikt i, men väldigt många som har en åsikt om”.

Ja, så är det.

Vid många middagsbjudningar har jag fått redogöra eller stått till svars för kabinanställda, och alla verkar ha en åsikt eller tycka något i frågan. Jag tror det finns minst en annan yrkeskategori som förstår precis vad jag menar: lärare.

Alla har gått i skolan och ser sin skolgång framför sig som referens, och de flesta har flugit mer eller mindre och har en klar uppfattning som bygger på de erfarenheterna.

Tål jag kritik av min arbetsplats? Självklart.

Men jag är inte anställd av kundtjänst, och på middagar finns det inget tråkigare än att lyssna på folks kräkningar av kollegor till mig de mött på alla världens bolag och sammanfattningsvis höra en gradering av vilket bolag som är bäst i världen. (Är jag intresserad av fakta om världens bästa bolag finns det speciella sajter med statistik på det…)

I förhandlingar ska man komma ihåg att det handlar om två parter, precis som i en tango. Det krävs att båda dansar.

Och det krävs också för att man ska ha hela bilden att båda parter på lika villkor får redogöra för för-och-nackdelar och sina köp-och sälj för att pusslet ska bli helt.

Media ger ALDRIG hela bilden. Tänk bara på det när du läser snyfthistorierna nästa gång.

Det ska också tilläggas att jag som anställd flyger det som står på mitt schema, som någon annan är anställd att lägga. Om jag inte flyger så mycket som jag skulle kunna enligt avtal och regler, så är det för att de som lägger schemat inte gjort sitt jobb och utnyttjar mig optimalt. Det beror inte på att jag är varken bortskämd eller lat, som många vill ha det till.

Jag är tjänstledig ett par månader för att skriva och utveckla mig inom andra områden. Jag är säker på att det kommer min arbetsgivare till godo i annat läge, och hur roligt skrivandet än är, är saken den att jag längtar tillbaka, jag saknar flyget.

Jag kommer vara en ännu gladare medarbetare nästa gång jag tar på mig uniformen, det är jag säker på. Det enda som kan förändra det, är synen på mig från passagerare och arbetsgivare. Om jag inte räknas, om jag förväntas arbeta 5 helger av 6 istället för 3 av 4, (det är det som kallas ”vara mer flexibel” i tidningen), om mina arbetsveckor blir 50 timmar, om passagerarna ser ner på mitt jobb och hur mycket jag än gör berättar att det inte är tillräckligt, om jag får veta att jag är otrevlig om jag är dödstrött efter 15 timmars arbetsdag och inte ler till alla 150…Då är det inte värt det längre.

Men som sagt, idag ser jag så mycket fram emot att få hälsa dig välkommen ombord där i dörrdraget. Jag saknar både dig och mina kollegor väldigt.

Tur att jag åtminstone kan få skriva om det;)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *