Jag har lärt mig

http://www.expressen.se/halsa/1.1235166/lar-dig-alska-tidsoptimisten

Jag är gift med en tidsoptimist, och jag har gjort som i artikeln, och det funkar bra!

I början av vårt förhållande forskade Tony på Chalmers, och han pendlade mellan Göteborg och Malmö där han var skriven. Själv pendlade jag mellan Helsingborg där jag bodde och Stockholm där jag jobbade. Det var rätt jobbigt att ha 4 ställen att vistas på, så Helsingborg blev den mest fasta punkten.

Tony brukade ringa mig när han körde från Göteborg, och med hans gamla bil som gick i runt 60/h tog det således knappt tre timmar att köra.

En gång ringde han och sa ”nu kör jag”, och detta var innan jag visste att han var en trogen tidsoptimist och menade ”jag kör nu- när jag duschat, ringt 4 samtal och släckt ner kontoret”.

Alltså tittade jag på klockan, och 4 timmar senare var jag i upplösningstillstånd. (Mobil? Hade ingen eller fanns inte, vet inte vilket)

Det gick så långt att jag (skäms nästan) ringde polisen och sa att jag var synsk och misstänkte en trafikolycka på E6:an. De tog mitt hysteriska tonfall på allvar, men hade inte hört något om nån olycka. (förlåt polisen, det har aldrig hänt efter det att jag ljugit för er…och nu är det väl preskriberat, va?)

När Tony väl dök upp var jag inte så kärvänlig som han önskat, men som sagt, man lär sig leva med en tidsoptimist. Enkelt. Man blir en själv.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *