Jag kände igen födelsemärket

Den andra julen jag kommer ihåg var jag 6.

Min mamma och pappa hade alltid engagerat sig mycket i tomtebesöket, det var välplanerat och ofta någon granne som agerade tomte så alla “de vanliga” skulle vara på plats. Någon jul skulle visserligen morfar “ut och se till djuren” just efter julgröten, och missade såklart tomtebesöket precis, men då var jag så liten så jag brydde mig inte det minsta om det.

Mamma och pappa var också övertygande i sina berättelser om hur pappa kunde ringa tomten om jag inte hade städat mitt rum ordentligt till exempel, för då blev det ju mindre klappar. Den där tomten hade man all resepkt  för, och varför skulle de personer jag litade mest på i världen hitta på nåt som inte var sant?

Det året var det pappa som glömt köpa tidningen, och han gick ut efter Kalle Anka och skulle snart vara tillbaka. Kort efter han gått kallade mormor bort mig och min bror till sidofönstret:

-Men titta, är det inte tomten som kommer där längs vägen?

Jag studerade tomten noga där han satt på en stol. Det var nåt bekant över honom, men vad? Jag tyckte rösten var så lik pappas, men det kunde det ju inte vara, han var ju och köpte tidningen.

Men så såg jag.

Tomten hade ett exakt likadant födelsemärke vid tinningen som pappa, och jag blev helt kall i hela kroppen när det slog mig att det inte var den riktiga tomten. Det var min pappa!

-Men…sa jag. Kunde den riktiga tomten inte komma?

-Schhh…viskade mamma, din lillebror tror fortfarande, säg inget!

-Tror vad…viskade jag.

Den riktiga tomten fanns inte. Det tog mig en evighet att smälta det den kvällen, jag öppnade mina presenter som i en dimma, jag hade blivit grundlurad, kände jag. Min tillit hade fått sig en törn, för varför sa det nåt som inte stämde?

Jag har kommit över det nu;) Jag har hotat med att ringa till tomten jag också när barnen var mindre, och de skrattar åt att jag trodde på tomten så länge…

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *