Jag lär mig aldrig

Det finns ett misstag jag gör om minst två gånger varje år.

Varje gång säger jag ”Aldrig mer!” och sen brukar jag säga nåt fult ord och så berättar jag för min omgivning hur korkad jag är och ber dem hålla med, och när de tittar in i mina svullna rödsprängda ögon har jag övertygat dem.

-Ja, säger de, det stämmer, du är urblåst. Man kan ju faktiskt få cancer också.

Men det är ju så vansinnigt skönt.

Speciellt den här årstiden.

Bara 10 minuter till, tänker jag alltid. Och sen är det för sent.

Medan de andra badade och höll sig i skuggan låg jag med näsan mot den blå himlen och lät solen frottera sig i mitt vintervita skinn. Jag kände hur värmen spred sig i kroppen och jag suktade ”mer!mer!” och jag glömde allt om min solskyddsfaktor 15 som låg i väskan nedanför solstolen.

-Ska vi gå, du börjar bli lite röd, sa Tony.

-Ja, om en liten stund, bada ni en gång till bara, jag ska bara torka.

-Torka? Du har väl inte badat?

-Njae, eller jo, det har jag väl? Har jag inte, sa jag lite sluddrande, jag tänkte ialla fall på det. Men svetten alltså, den måste torka…

 

Det spände lite i ansiktet på kvällen.

Morgonen efter såg jag helt komisk ut. Jag hade bara smala streck istället för ögon och vilken plastkirurg som helst hade gått bananas om han sett mina röda fläskiga ögonlock.  

Jag fick ha mörka solglasögon på mig exakt hela dagen. Till och med i frukostmatsalen satt jag med dem på och försökte hitta rätt med skeden i yoghurt-tallriken.

Säg inget. Jag vet redan. Och läs överskriften igen. Det är riktigt irriterande att redan nu veta att jag kommer göra samma sak igen.

Kanske redan nästa vecka i Bangkok. 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *