Kände mig fel, nördig, olustig

Från Chicago flög vi till Las Vegas, och ytterligare två timmar minus i tiden. Trötta som trasor bestämde vår och min brors familj träff i casinot för att hitta ett matställe, och vi hittade ett steakhouse i bortre delen av lokalen. (Hotellet vi bodde på, Luxor, ser ut som en pyramid och man behöver karta för att hitta, det är gigantiskt.Även folk MED lokalsinne har problem, åtminstone första dan. Jag gick fel varje dag…)

När man är trött och jetlaggad funkar man inte som vanligt. Ni vet, jag har sagt det förr.

Därför ringde inga klockor när det stod “dresscode”. Inga bjällror klingade heller när jag såg de vita dukarna, två vinglasen till varje tallrik och massor med bestick. Inte heller såg jag ett endaste barn utom våra, bara medelålders välklädda par i övre medelåldern. Och…???

Vi fick in menyerna, hungriga som vargar tänkte vi slänga i oss en typisk stor amerikansk biff, men blev helt tysta när vi öppnade de läderklädda menykorten. Det billigaste man kunde äta kostade 40 dollar, + 8 om man ville ha potatis, + 3 om man ville ha grönsaker, och så dryck. 18% tillkommer i serviceavgift när man är 8 eller fler i sällskapet. (Har aldrig fattat det, men så är det)

Alltså nästan 400 SEK per man, vi är 4 i familjen. Vi blev helt tysta. Och nu satt vi ju där, och drycken hade vi redan beställt…Skulle vi gå?

Ja, det skulle vi nog ha gjort. Om vi inte var så trötta och hungriga hade vi åtminstone övervägt det. Nu satt vi kvar och såg reskassepengarna få vingar i Forexkuvertet.

Men det var inte det enda.

Kyparen presenterade sig som “Raol” och var den otrevligaste man jag nånsin träffat. Han hade absolut inget till övers för barn, även om de alla fyra satt som ljus och uppförde sig exemplariskt. Vad det fanns att dricka till dem? Ja, en cola kunde han kanske ordna…Mjölk? Raol himlade med ögonen och lät oss förstå att den typen av beställningar degraderade oss till apor.

Sen fortsatte han.

“Välstekt kött” till barnen fick honom att sucka tungt och berätta att vi inte var kloka som skulle förstöra köttet så. Någon åt med fel bestick och det fick honom att rista på huvudet. Potatis hette inte potatis utan nåt annat konstigt och ris hette inte ris, och jag undrade vad som passade till tonfisken jag beställt. Han tittade föraktfullt på mig och lät mig förstå att det skulle jag själv bestämma innan jag påkallade hans dyrbara uppmärksamhet.

Jag har aldrig någonstans känt mig så liten, nördig och på fel ställe, och det var uteslutande hans beteende som fick oss allihop att känna så. Till slut kunde vi inte låta bli att faktiskt bakom hans rygg skratta åt honom, för att känna oss lite bättre. Vi härmade hans ögonbrynshöjningar, och skämtade om vad vi kunde beställa och fråga för att han hjärta skulle slå dubbelslag. Pommes med ketchup kanske?

Vi pratade om att berätta för honom alternativt hans chef om hur han förstörde vår upplevelse. Maten var fantastisk, kyparen gav den en bitter smak. Vi konstaterade att vi aldrig skulle glömma pucko-Raol och att vi skulle komma att skratta åt det i framtiden, men just då var det inte kul.

Morgonen efter träffade vi en jättegullig servitris på frukosten. Hon skämtade och pratade och log. För henne berättade vi hur duktig hon var, och vilket fantastiskt bemötande hon hade i jämförelse med Raol. Vi berättade om vår upplevelse kvällen innan, och sa att vi var så besvikna. Hon sa att hon skulle säga till honom nästa gång hon såg honom.

Det vet jag inte om hon gör, men det kvittar, vi borde gjort det själv. Efteråt gälls inte. Där och då skulle vi sagt:

-Du beter dig uselt, skärp dig annars går vi!

Vi skulle sagt det så högt så även de välbeställda medelålders paren runt de andra borden tvingats avbryta sitt drickande av sina 200 dollars viner… 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *