Läs, det är bra!

http://blogg.passagen.se/asajinder/entry/%C3%A4nda_in_i_kaklet

Jag skulle försöka kommentera, men kom på att mitt svar blev för långt som kommentar. Och då kom jag på den strålande idén (!) att skriva här istället, så får ännu fler chans att läsa Åsas inlägg.

Det stämmer så bra. (Det brukar göra det, när Åsa skriver;) )

Jag hörde ett föredrag en gång där en livscoach frågade tonåringar:

-Måste man vara duktig i skolan för att lyckas i livet?

Tonåringarna tittade sig lite omkring och man såg riktigt hur de kollade med sina kompisar för att svara “rätt” på frågan. Njae…jo…kanske…ja…nej…?

Föredragshållaren fortsatte:

-Nej, man måste inte vara duktig i skolan för att lyckas i livet. (eleverna andades ut och log och just då fortsatte talaren…)  …men då måste man vara bra på nåt annat. Ha stor social kompetens, kunna måla, vara musikalisk, kunna hantverka…Man kan inte sitta framför datorn och bara spela spel och tro att man blir uppringd för tjänsten till världens bästa jobb. Man kan bli duktig på datorer, men det är många, då måste man vara ännu lite bättre än alla andra för att få arbeta med det.

Jag har tänkt på vad han sa. Vad säger jag till mina barn? Vad uppmuntrar jag dem till? Ska man sluta tjata om läxor och glosor och läsning? Och uppmuntra dem att spela mer piano och gitarr?

Jag valde att tolka det han sa på följande sätt:

Gör ditt bästa i skolan. Inte mindre, men mer än så går inte heller. Om det inte räcker till så kan du känna dig helt nöjd. “Jag gjorde det absolut bästa jag kunde, och såhär blev det!”

Är du musikalisk, perfekt! Vill du arbeta med det, perfekt! Har du konstnärliga anlag, perfekt! Vill du arbeta med det, perfekt! Det som talar för en plan B är att relativt få lyckas leva på sin musik eller konst trots stor talang, och då kan det vara bra att ha något i bakfickan kanske så man kan mätta sin mage tills man tjänar sitt uppehälle. (Om man inte har nån som kan hjälpa en så länge ekonomiskt vill säga. Det skulle jag med glädje göra för mina barn om jag såg att det fanns en chans)

Som förälder vill jag stötta mina barn till himlen och tillbaka, men samtidigt vill jag vara realistisk och inte måla in verkligheten i rosa tyll. Jag tänker när jag tittar på Idol, att det faktiskt inte är helt snällt att stå i kulissen och klappa händer och ljuga för sina barn att de kan sjunga om det är uppenbart att de inte är i närheten av att kunna hålla en ton. Då finns det 1000 andra fack som detta barn säkert hellre ska stöttas inom, för ALLA är bra på något. Det är mitt ansvar som förälder att hjälpa barnet se VAD de är duktiga på om de inte själv gör det. (Man kan ju ha lite taskig självkänsla när man är ung…)

Den som kommer ut från Idoljuryn och blivit hånad, när mamma alltid sagt att man är världsbäst, vem sviker dem mest, mamman eller juryn?

Jag kan se vad mina barn har för styrkor och svagheter. Ganska tidigt såg jag dem, och jag försöker verkligen stötta i båda. Uppmuntra styrkorna och stötta i svagheterna.

Det är det viktigaste jobb jag som förälder nånsin haft och nånsin kommer att ha.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *