Man förstår det inte

Vi hade förberett oss på det sätt man nu kan förbereda sig.

Ett par veckor in i oktober 2003 stod det helt klart att pappas cancer inte skulle sluta med en friskförklaring utan med en begravning, och hoppets stråle blev mindre för varje dag som gick. Det syntes och märktes att han också själv, kanske ännu tidigare än vi andra, var helt medveten om vart det var på väg.

Sista tiden var ändå svår. Hur lång tid är ”kort tid”? Om man har ”kort tid” kvar, är det timmar, dagar, veckor, månader eller något år? Det kvittar, för all tid är för kort. Varje timme var värdefull på slutet, och ändå önskade man så småningom att det inte skulle dra ut på tiden längre än nödvändigt, det var inget behagligt insomnande, det var ett döende och en kamp.

Pappa lyfte bort sin syrgasmask timmen innan han dog och sa:

-Jag orkar inte kämpa mer.

Våra kinder var alldeles våta av tårarna, men vi förstod. Han hade verkligen kämpat emot ett helt år, men kampen gick inte att vinna, och då släppte han taget.

På morgonen den 5 november, för precis fem år sen idag, tog han några sista andetag innan det var över. Fem år har det gått, och fortfarande tänker jag på honom varje dag, och ofta tänker jag ”hur hade pappa gjort här”?

Fem år.

Det är sorgligt.

Det fanns ju så mycket mer att uppleva.

Vi andra får tänka på det, så att vi inte spiller vår tid på oviktiga saker.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *