Man kan inte ta ställning för eller emot?

Har just tittat på Svt Play från gårdagens sändning av Uppdrag Granskning, och kvällens fortsättningsdiskussion i Debatt.

Ja, vad ska man säga. Det är så tragiskt när människor uttrycker sig på ett sätt där fiskpinnar framstår som intelligenta.

Jag rös i kroppen (och det var inte av välbehag) när jag hörde prästen, och också när jag hörde företrädare för skolan påstå att man inte kan ta ställning för eller emot. Jo, det finns folk som hävdar sin rätt att vara neutrala. Men att inte ta ställning är ju faktiskt också att ta ställning, eller hur? För en del kan det ta en livstid att fatta…

Idag går många från hatgruppen omkring med blandade känslor och funderar över om det är bäst för dem själv att göra en pudel och erkänna att de hade fel och skylla på att de inte var insatta eller förstod. Eller vidhålla att grabben är oskyldig och fortsätter sitt hatskrivande och ryktesspridande in absurdum. För att erkänna att man haft fel är för många en helt omöjlig uppgift. Grabbens mamma till exempel, gissa 3 gånger om hon kommer vända på kappan och ta avstånd från sin son eller ännu högre skrika på upprättelse för sin son när han nu också blivit uthängd i TV? Kommer hon någonsin godkänna ett enda bevis, vad skulle det vara i så fall?

Kompisarna som tog emot blommorna, log de när de såg sig själv i annat ljus?

Det här är en bra debatt. Det är vedervärdigt att undersökande journalister ska vara det wake-up-call som får diskussionen att ta fart. Sorgligt med tanke på att alla ryktesspridarna troligen inte är unika, det finns säkert många liknande historier på andra håll som inte har samma lyckliga (?) slut.

Vad kan man själv göra?

Vara en kritiskt tänkande person som ifrågasätter. Vara den som säger “var har du hört det?”, “vad menar du med det du säger?” och “jag tvivlar på att du har rätt”. Konfrontera mobbarna och deras påståenden. När man inte har all information själv är det lätt att ta andras för sann alternativt spekulera.

Jag har upprepade gånger bett några av dem som hoppat på mig i denna blogg att skriva ut sitt namn. De som påstår saker som inte är överensstämmande med verkligheten, och som i dimman av anonymiteten tror att man kan skriva vad som helst av yttrandefrihetsskäl. Jag får aldrig några namn. Och då kan man med gott samvete radera. (Jag har bara raderat två personer nånsin dock, men det är sorgliga varelser båda två. Jag tycker egentligen lite synd om folk som inte har ett eget liv utan stänker sin bitterhet på andra, men jag borstar det lätt från skuldran trots allt. Att klicka på radera gör åtminstone att jag slipper läsa skiten)

Det fanns en stark väninna till Linnea som såg igenom de andra. Och så fanns det ett gäng fega skitstövlar som inte vågade annat än att följa strömmen. Visst känns det hemskt?

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *