Man ska inte oroa sig

Någon sa att oroa sig är som att betala ränta på ett banklån man ännu inte tagit.

Men trots goda intentioner har jag inte kunnat vifta bort undringen helt vad trycket över bröstet beror på. Pappa hade sin första infarkt när han var runt 40. Farfar, farmor, morfar- alla dog av hjärtbesvär. Jag har försökt förtränga och negligera känslan i många månader, men för några veckor sen vaknade jag flera morgnar i sträck av att det gjorde ont. Då blev jag lite rädd och tänkte att man inte vaknar av inbillning, och så ringde klockan i bakhuvudet och påminde om det genetiska arvet. 

Jag ringde motvilligt doktorn.

Bara vetskapen nu om att hjärtat funkar fint gör att jag kan tysta varningsklockorna som ringde lite högt där på slutet. Och den där olyckskorpen som kom flygande och landade på min axel och kraxade “tänk om det är nåt allvarligt du inte bryr dig om att kolla, tänk om det blir försent, bättre att kolla en gång för mycket!” har jag klappat på huvudet och bett flyga iväg. 

Visserligen kraxar den lite kaxigt “jaså, men vad är det då då som gör ont” , men jag säger med myndig stämma: “Bara det inte är hjärtat som är trött, så kvittar det.”

Stress är en vanligt förekommande förklaring på diffusa symtom, och det är möjligen vanlig stress. Jag känner mig inte ett dugg stressad, jag mår bra, har roligt, trivs, är lycklig. Men för enkelhetens skull och för mitt kontrollbehovs skull så kan jag acceptera att Freuds snack om det undermedvetna kan spela in här. Och mitt undermedvetna kanske är stressat. Och då smittar det till mitt medvetna.

Så är det nog. Blinkblink.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *