Man tror det knappt

Igår vid briefingen till flygningen (då vi fortfarande hade 10 timmar framför oss…) sa jag att jag hade packat träningskläder minsann. Det hade min kollega också, men erkände utan omsvep att det hade hon alltid men hon använde dem aldrig. Men om ifall var det ju bra att ha med sig.

-Ge mig handen på att vi ska träna när vi kommer till hotellet ikväll, sa jag, så peppar vi varandra?

Vi tog hand.

Hoppades att hon skulle glömma det lilla handslaget under dagen, för ju längre dagen gick ju tröttare blev jag och lusten till kroppslig aktivitet blev mindre och mindre. Jag hade heller inte protesterat om hon sagt att hon nog ändå hoppade över. Själv tänkte jag dock inte säga det, jag ville inte vara den som bangade ur.

Vi kom fram till hotellet 21.45 och då hör jag frågan om ämnet jag försökt undvika:

-När stänger gymet?

(Åhhh, skit också)

-Klockan 22!

(Puh, räddad!)

-…men ni kan få en halvtimmes dispens, träna ni!

Handslag är handslag, och träningskläderna har väl aldrig kommit på i en sån fart. Längtar man till sängen tillräckligt mycket är det lika bra att bara få det gjort. Vi pratade om livet och lite annat i takt med löpbandets gnisslingar och cykelns burrande.

Jag sov som en stock och vaknade utvilad 7.30 av mig själv. Tänkte tanken att gå och träna igen innan frukosten.

Lade tanken åt sidan och försökte somna om. Vände mig och virade in mig i täcket och vände kudden till den svala sidan.

Kunde inte somna om.

Gick upp och tog på träningskläderna igen.

Satt på motionscykeln 10 minuter senare och svettades i 30 minuter medan jag tittade på ett program om bygget av Turning Torso på Discovery channel.

Duschade. Åt frukost. Jobbade och kom hem 23.30.

Känner mig fortfarande pigg.

Om jag skulle låta detta bli en vana kommer jag anta maniska former, det är knappt man tror det- hur pigg man blir av motion. (Har man inte hört någon friskvårdsnörd säga det förr nån gång?)

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *