Många ogillar att flyga

Inte så många berättar för kabinpersonalen att de tycker det är obehagligt att flyga. Många har bara lite pirr i magen, och har det helt ok när vi väl lyft. En del avslöjar sin nervositet genom att titta i väskan flera gånger, hålla hårt i armstödet, ringa direkt efter start och undra när drinkvagnen kommer osv. Några dövar sig innan flygningen med att låta bartendern i flygplatsbaren jobba sig svettig, och skämtar friskt om allt möjligt när de ska gå ombord.

Sen finns det ett fåtal som faktiskt berättar det, ibland nästan urskuldrande:

-Du, jag har det inte så bra med det här med att flyga…

Själv har jag tandläkarskräck sedan barnsben och vet precis hur den känslan uttrycker sig. Helt ologiskt, bara ett malande i magen och mardrömmar natten innan besöket. Jag läser tidning i väntrummet men har aldrig någon aning om vad jag läst eller vilken tidning det är, utan håller den mest framför mig och tittar på texten som liksom flyter ihop. Skillnaden är att jag bara behövt berätta det en gång för min tandläkare, sen vet hon ju det. Jag nämner det visserligen varje gång för säkerhets skull, men det hade jag inte behövt, hon vet. Och hon har all resepkt för det och tar hänsyn till det.

Som jag kan göra ombord när passageraren berättat. Men jag frågar aldrig någon “hur är det, gillar du inte att flyga eller?”, det verkar som ett intrång på den personliga integriteten.

Igår kom det ombord en medelålders man tillsammans med sitt arbetsgäng (de flög i likadana företagströjor) som direkt efter att han hälsat berättade att han bara flugit 3 gånger och att han inte var komfortabel med det.

Jag pratade en kort stund med honom innan start, sen bad jag honom komma fram till mig så fort jag serverat maten och så skulle jag bjuda honom på en kopp kaffe och så kunde vi prata lite till. Det gjorde han, han och jag tog en kaffe ihop och jag jobbade lite samtidigt med att ställa tillbaka vagnar och gå med bröd andra gången och serverade honom kopp två innan jag serverade de andra passagerarna. Vi pratade både om flygsäkerhet men också om annat, och i början hade hans hand en lätt darrning om kaffemuggen, men den lade sig.

Han tog i hand och tackade när han gick av, och jag lät honom gå av först för att han skulle slippa vara inklämd bland alla som ska ut som står i mittgången. I den situationen kan vem som helst få klaustrofobi.

Hans arbetskollegor undrade när de gick av var jag hade gjort av deras kompis, och eftersom de var glada filurer lurades jag lite:

-Äsch, han hittade en snygg tjej på vägen ut, han står och gullar lite med henne under trappan där borta.

Jag fick dem att tappa hakan i en sekund. För flygvärdinnor skämtar väl inte om såna saker, flygvärdinnor kan man väl alltid lita på?;)

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *