Min tonårskärlek hörde av sig

Han skrev att han skulle köpa min bok, hälsa familjen och lite sådär. Jag skickade ett svarsmess och gick på som vanligt:

“Tjena snygging, du kan köpa den genom mig så tar vi en snabbfika samtidigt, hade varit kul att ses. Förresten har jag tagit orange bälte i jui-jitsu. Hälsa frun och barnen.Kram Anette”

Ooops.

Känner man mig och träffar mig regelbundet är detta ett fullständigt naturligt och normalt beteende från min sida, jag är lite snabb i svängarna och inte alltid hinner allting upp genom huvudkontoret innan det gåt “ut till kund”.

Men honom har jag typ sprungit på några få gånger de senaste 20 åren, vet att han börjat om med ny yngre fru och har småbarn, det är ungefär allt. Och nu skriver jag “snygging vi kan väl fika”. Låter aningen desperat från min sida kanske. Åtminstone i hans frus ögon?

Kanske därför han inte svarat. Jag har väl skrämt skiten ur honom.

Läser du det här “snygging” måste jag bara klargöra att du är en absolut toppengrabb, men jag är alltså lyckligt gift med min Tony och tänker så förbli;) Inte ens en liten affär står på min önskelista. Och när jag skrev fika menade jag verkligen fika;) Hälsa din fru det också om det var hon som råkade öppna mitt entusiastiska mess och tvingade dig förklara vem “Anette” är. Det var bara jag.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *