Obefintligt lokalsinne

Jag har bara varit i Washington en enda gång förut. Det är ganska konstigt med tanke på hur länge jag har flugit långlinjer, men jag önskar oftast öst-flygningar på biddingsystemet eftersom jag sover bäst och fungerar bäst när jag kommer hem.

När man varit på ett ställe många gånger hittar man på flygplatsen, till och från-vägen och så gör man större och större cirklar kring hotellet när man lär sig stan. När man kommer till en ny stad krånglar mitt obefintliga lokalsinne till det, genom att jag går på helspänn att memorera “på vägen tillbaka ska jag ha kyrkan på höger hand” osv.

Denna gången flög jag med en tjej jag känner sen tidigare som kan stan på sina fem fingrar och hängde mig som en apa kring hennes arm och vädjade: “Ta hand om mig, snälla, släpp mig inte ur sikte”.

Hon band sin scarfs mellan våra händer (handklovar hittade vi inga) och det var hennes sätt att acceptera uppdraget.

Varje gång vi sågs ombord  pekade hon med sitt pek- och långfinger på sina egna ögon och sen på mig för att visa att hon fortfarande hade koll på mig, jag var tacksam över detta trots att risken för mig att villa bort mig på en Airbus 330 är rätt liten vid det här laget. Nåja.

Väl framme på Dallas Airport gick hon några steg framför mig och jag tänkte skämta till det lite. Därför bad jag kollegan framför mig fråga högt efter mig medan jag gömde mig bakom siste man. Hon sa högt:

-Var är Anette? Har någon sett henne? Var hon med på bussen?

Jag såg att min ledsagare plötsligt stelnade till när hon upptäckte att hon för en sekund  glömt sitt viktiga uppdrag, men blev glad när hon fick syn på mig.

Tur. Motsatsen hade ju varit trist;)

Jag följde henne uppmärksamt på tunnelbanan med byte och allt, och kanske hittar jag själv nästa gång. Eller gör jag det inte, och det märks såtillvida att det inte kommer blogginlägg förrän någon hittat mig.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *