Oj vad skadeglädjen frodas idag

Vi har haft lönefrysning i två år (de flesta andra har ca 2-3 % avtalsenlig ökning per år).

Idag skrevs på att vi förutom detta ska gå ner 7% i lön + drygt  minus 12% på traktamenten. Några tusen i månaden. Vi får också bara ta ut tre veckors semester på sommaren (maj-september) och har man otur ligger dessa tre veckor just i maj eller september.

Utan att gå in på villkor och vad som skiljer/är lika med andra brancher kan jag bara lugnt konstatera att det hade blivit ramaskri om det hänt på ett svenskt sjukhus, på Swedbank eller det drabbat din lön. Det som händer när det drabbar min grupp är att möta skadeglädje och ett “där fick du”.

Jag försöker tänka på att många av de skadeglada i verkligheten inte velat byta med mig när de förstod vad arbetet innebar och att mytbilden inte stämmer överens med hur det ser ut från insidan.

Jag har alltid gillat mitt jobb, från första dan, med för-och nackdelarna.

Idag känner jag mig ganska tom.

Vad hade jag kunnat göra bättre under de här åren för att vi inte skulle kunna stå i den här situationen? Och jag kan inte komma på nånting. Jag har varit så lojal och glad och tagit hand om mina passagerare så mycket jag kunnat. Det har varit mitt jobb.

Till att driva och fokusera och göra satsningar finns det andra anställda, och eftersom de inte riktigt lyckats göra sitt jobb optimalt vill de att lilla jag ska betala för det genom att gå ner i lön.

Så kan man också se på saken. Att Swedbank gick ut till sina anställda och sa “Vi har gjort en felsatsning i Baltikum och förlorat pengar, så nu sänker vi personalen på Järnvägsgatan´s lön”.

Såhär upplever jag det. Utifrån kan man säga “alla måste vara med och bidra till att bolaget går med vinst”, men för den enkla anställda som jag känns det mer som att föräldrarna tar barnets månadspeng för att betala en spelskuld.

Vi måste ta nya tag, stod det i nåt brev.

Ok. Visst. Det gör vi.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *