Svårt att återge samtal och stämning

Det är svårt att återge ett samtal och en stämning i skrift utan att använda tusentals beskrivande ord. Det blir när man skriver mer kort, upp till läsaren att föreställa sig situationen hur ansiktsuttryck till exempel såg ut, och det är en värdefull faktor för att de egna värderingarna ska stämma överens med hur det uppfattades för de inblandade.

Med detta i minne ska jag berätta om en händelse igår som gjorde mig undrande över den stora humörsväxlingen.

Jag flög ”Raketen”, (CRJ med plats för 88 passagerare, den flyger högt och snabbt) och i businessklass satt bara en passagerare medan resten av planet var fullbokat med ekonomiresenärer. Jag tog mig an denne resenär, som jag snabbt bedömde var mycket resvan. (Generellt är businesspassagerarna det av förklarliga skäl)

Det första jag dock lade märke till var att vi innan start var tvungna att säga till att han skulle stänga datorn, trots att det var annonserat, och det förundrar mig när man reser mycket att man inte vet? Nåja.

Sen får du tro mig när jag säger att vi hade väldigt god stämning. Han var som en privat gäst, jag pratade med honom som till en gammal kompis, direkt efter start undrade jag vad han ville dricka, han undrade när maten kom och jag sa tre minuter, jag hade tajmat det perfekt. Han satt med sin laptop på och fick sin mat. Han kallade flera gånger och hade önskemål att tex bli av med ett glas, få ett glas vatten till, byta vinet till öl, ja, önskemål som går att uppfylla helt enkelt.

Jag undrade om han ville ha sitt kaffe direkt eller han ville vänta, och han undrade om vi hade pulverkaffe eller espresso, och jag berättade att espressomaskin har vi bara på långlinjemaskinerna, men att jag kunde göra det ok på pulver också genom att mixa lite extra pulver till koppen. Han avböjde och då tog jag hans bricka så han skulle kunna jobba.

Sammanfattningsvis, jag var direkt uppmärksam när han ville något, vi pratade och skrattade, han var på gott humör och han fick troligen betydligt bättre service än normalt, eftersom det normalt sitter 10 till som ska dela på uppmärksamheten.

Så annonserar kapten att vi ska landa och att elektroniken ska stängas av, och min kollega annonserar att borden ska fällas upp. Mannen jobbar vidare och reagerar inte. Jag ska lämna cabin clear till kapten, och det får jag inte göra förrän det ÄR cabin clear, så jag ber honom stänga av om han nu inte hört annonseringen.

Då får han ett utbrott.

Han skällde ut mig efter noter, att vi minsann var det enda bolag där man skulle stänga så tidigt, annat var det på XXX, där kunde man jobba till 5 minuter innan landning, och vi bara serverade kaffe direkt och man fick inte tid att jobba och han reste VÄLDIGT mycket och han var tvungen att jobba ombord och…..

Jag lyssnade och förklarade sen om proceduren cabin clear. Vi startar normalt inflygningen 10 minuter innan landning, men det beror också på turbulens tex. Sen satte jag mig.

Jag fattade inte vad utbrottet berodde på och såg antagligen lite förvånad ut, för humörssvängningar i den klassen är väl annars vanligast hos små barn och damer i övre medelåldern;)

När vi landat gick jag fram till honom för jag tog illa vid mig, och satte mig på huk.

-Du. jag måste fråga dig en sak, sa jag. Du fick din drink direkt, din mat direkt, du ville inte ha kaffe och jag tog bort din bricka direkt du var klar så du kunde jobba. Innan landningen var du upprörd över att du inte fått tid att jobba, så nu undrar jag vad jag skulle gjort annorlunda för att du skulle haft det bättre?

-Nej nej, det var inte alls så jag menade, svarade han, men inflygningen började så tidigt! Så är det inte på andra bolag!

-Men idag kände du kanske turbulensen? Det var anledningen att skylten kom på 5 minuter tidigare. Det handlar ju till syvende och sist om flygsäkerhet.

Sen var han plötsligt lika glad och trevlig igen. Jag berättade för min kollega när alla gått av, och vi kom på att självklart kan det finnas massor med anledningar att man reagerar så. Allt från att man inte gillar landningar till att man inte gillar att bli tillsagt till att han själv visste att det var fel men… eller nervositet inför ett möte.

Men det intressanta är att i mitt jobb skulle jag aldrig komma undan med det. Jag hade blivit inkallad på samtal om jag skällt ut folk omkring mig och förväntat att de skulle ha överseende med det beteendet. Det går liksom bara i vissa positioner och på vissa tjänster, medan frontlinjepersonal alltid avkrävs bra dagar om man fortfarande vill vara anställd.

Det är på det viste skönt att jag automatiskt har så många bra dagar:)

Tänk att någon som satte ett gott avtryck bytte det mot det motsatta på någon minut. Honom kommer man ju ihåg som sur nu, inte trevlig.

Något för oss alla att tänka på.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *