Talla på 43-åring

Efter 12-slaget igår hörde jag från scen: “Hallå, Anette, var är du?” och sen kom den gamla härliga slagdängan “Vi gratulerar…” och alla ögon föll på mich, mir, moi.

Säg mig, hur ska man stå då? Vad ska man göra, ska man sjunga med eller låta bli? (med tanke på förra inlägget…låta bli, jag vet) ska man le eller inte le eller gråta eller lägga huvét på sned? Jag har ingen aning.

Jag slängde några slängpussar, det har jag sett på TV och det ser världsvant ut, och så tackade jag på thailändskt vis och neg lite grand ända tills förslitningen i knäna gjorde sig påmind.

I bilen hem sa vår kompis:

-Jasschå, du fyller år den 1 januari du osså?

(Dålig tidsuppfattning är en bieffekt av för mycket rödvin. Tony å sin sida lade en hand på mitt ben och sa:  “Jag har aldrig tallat på en 43-åring förr, det verkar ju trevligt”)

Själv tog jag också ett glas rödtjut för mycket, men det gör inget om man fyller år. En lite suddigare verklighetsuppfattning dagen efter (idag) och en lätt irriterande huvudvärk är bara exakt vad jag förtjänar. Och imorgon ska jag också få chans att talla på en 43-åring.

Det har jag dock gjort en gång förr i mitt liv. BIG mistake den gången. Har jag inte lärt mig nånting 😉 ?

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *