Tårarna rinner sakta längs kinderna

Jag fick veta idag att min kollega och väninnas 10-årige son nu somnat in. Pappan har sedan cancerbeskedet skrivit en blogg, och jag har beklagat att han inte gjort det tillsammans med pojkens mamma. Även om de separerat kändes det ibland som det bara var pappans kamp, och jag hade önskat att han blandat in mamman mer i det han skrev.

Detta sista inlägg där han berättade om att sonen igår somnat in var dock undertecknat Mamma o Pappa, och jag kunde inte hejda gråten.

Jag är säker på att lille W har det bra där han är nu. För mig är det skönt att ha en tro som ger en trygghet att det finns en fortsättning, bara i en annan dimension.

Gud välsigne dig lille vän.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *