Tigerhona

När det handlar om mina barn förvandlas jag till en tigerhona som inte drar mig att visa huggtänder och morra långt ner i halsen.

Min dotter har blivit slagen i skolan två gånger senaste veckan av en och samma kille, som jag inte är arg på av anledningen att han inte förstår orsak o verkan som andra barn. Han ska ha en assistent hos sig på rasterna, och det hade han inte. Två sparkar på knäet, bitmärken trots att hon hade vinterjacka på sig och en flat lusing förra veckan. Igår igen en flat lusing.

Jag har mejlat rektorn, jag har också idag pratat med vederbörande i telefon, och jag hoppas vid Gud att detta var sista gången. ”Har du fler frågor…” (Nej, jag har inga frågor, jag har kritik). ”Har du jobbat med handikappade barn så du vet…” (Det behöver jag inte ha gjort för att tycka att barn ska kunna känna sig trygga i skolan. Men jo, jag har jobbat med handikappade barn). ”Det är olyckligt….” (det var inte olyckligt, det var dålig planering att han lämnas utan tillsyn). ”Budget blabla ekonomiska resurser…” (Jag vet att barn i behov av särskilt stöd tar mer resurser i anspråk. Men man får också mer anslag till barn i behov av stöd. ) ”Det har inte hänt någon allvarlig skada…” (Krävs det en sån? Dottern har inte kunnat träna, haft svårt att sova och fått gå på Treo för att det gjort så ont. Ska det till ett utstucket öga för att det ska tas på allvar?)

Varför jag skriver detta här?

Därför att en väninna  ringde och berättade om hur det var på hennes söners skola idag. Jag berättade för henne om det här. Vi ställde oss frågan hur det egentligen står till på skolorna, och att problemet är att det är för få som engagerar sig och tycker till. Antingen finns inte orken eller finns inte kraften att argumentera med skolledare som också de verkar uppgivna.

”Vi gör vårt bästa och ska se över det här”. Är du nöjd som förälder över ett sånt besked? Själv svarade jag att ”ert bästa är uppenbart inte gott nog, resultatet över ert bästa imponerar knappast”.

Samtalet var bra, vi var överens om att det inte var ok, jag var tydlig men inte dum eller skrikig och det avslutades med att vi önskade varandra en god jul. Men mitt budskap kan inte på nåt vis i världen ha gått att missa.

Jag ger mig aldrig för flathet. Aldrig.

För informations skull.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *