Tyken

Det tar mig en timme att köra hem från jobbet. Radion är mitt sällskap, och igår lyssnade jag på Karlavagnen med Marcus Birro.

En av kvinnorna som ringde in var av den där bittra sorten, som kommenterade allt Marcus sade på ett tyket sätt.

Marcus: Jaha, du ringer från Kalmar, känner du Henrik Rydström kanske?

Kvinnan: Känner? Känner? Vad är det att verkligen känna en människa?

Marcus: Ja, jag bara undrar…?

Kvinnan: Nä, jag känner inte honom. Men jag vet vem han är. Känner DU honom då?

Marcus: Ja, det gör jag faktiskt. Han är trevlig och smart!

Kvinnan: Då kanske du kan lära dig nåt av honom!

Marcus: Jaså, tycker inte du jag är trevlig då?

Kvinnan: Äsch, jag tänkte på smart. Men jag bara skojade.

(Jättekul)

Marcus berättade om kvällen ämne och ville få kvinnan att utveckla sin ståndpunkt. Istället repeterade hon vad Marcus just sagt med tillägget:

-Hänger du med?

Marcus: Ja, jag lyssnar!

Kvinnan: Jojo, du lyssnar, men FATTAR du vad jag säger?

Marcus intygade att han fattade och lyssnade vidare. Sen avslutade han samtalet med:

-Och DET får bli slutorden!

Kvinnan: Nä, nä, nä du, nä, nä…

Marcus: Jo, vi säger så, hej hej!

Kvinnan: …nä, nä…*klick*

Jag tycker Marcus Birro är bra. Jag tycker han fixar balansen att ställa bra frågor men inte provoceras i onödan. Jag har ingen aning, men jag tror att jag hade tappat humöret långt innan och förmodligen låtsats att samtalet brutits eller nåt. Just inför bitterhet och den där tykenheten har mitt tålamod starka begränsningar, jag fixar inte heller överlägsna beteenden eller total självupptagenhet. Lite självdistans borde ju vara bra att ha även om kvinnan nu fick prata med Marcus i direktsänd radio.

Ett bra bemötande är aldrig fel. Har man det inte får man låtsas.

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *