Ur samma perspektiv

Vi kvinnor som samlats igår på företagsekonomikurs var olika på många sätt, det som förenade oss var vårt intresse av att driva/starta företag. Någon var i startgroparna, några av oss andra hade hållt på några år. Någon hade anställning fortfarande men planerade eventuellt utveckla sitt företag (som jag) och någon jobbade heltid på sitt.

Möten är alltid intressant, oavsett om man ”klickar” eller ej, det är givande att träffa människor och lära känna människor. Man växer av det. Någon gång konstaterar man att ”sådär hade jag aldrig gjort” eller ”hur kan den tycka så?” medan man andra gånger får aha-upplevelser ”jahaaa, så kan man ju också tänka”.

Jag ställde en fråga till kursledaren om hon som träffar många företagare märkte nån skillnad i mäns och kvinnors sätt att prissätta sina tjänster. (Frågan grundar sig i att jag själv tycker det är svårt att värdera min tid, speciellt när jobbbet jag utför är roligt och ger mig massor tillbaka).

-Definitivt, sa hon. Kvinnor är sämre på det, för kvinnor ska alltid ta ansvar även för andras plånböcker…

(Haha, just det. Varför ska vi alltid det? Hur gör män, och varför gör vi kvinnor inte likadant? Vad är det värsta som kan hända?)

Sen pratade vi om småföretagarvillkor i allmänhet, och kursledaren berättade att de allra flesta småföretagare har sitt företag som sin ”baby”. Man är ”kär” i produkten/tjänsten man jobbar med, och vill verkligen att det ska lyckas. Det finns nästan ingen som tänker att företaget ska gå i konkurs, och om det händer starta om av cyniska skäl. Tvärtom jobbar de flesta på 24/7 och belånar hus och hem för att kunna hålla det flytande så länge som möjligt, och förlorar hela sitt liv om det inte går vägen.

-Men man läser ju ofta om företag som ombildas med samma ägare…protesterade någon.

-Ja, visst finns dom, men som sagt, de är väldigt få och det är mycket mer ovanligt än motsatsen.

Det är också min erfarenhet, efter min uppväxt i småföretagarfamilj och med många av familjens vänner i samma situation. Jag trodde upp till vuxen ålder att det var norm att arbeta på det sättet, tidiga morgnar och sena kvällar samt helgjobb med det man inte hann med.

Grannarna kom hem lite efter 16 på vardagarna och hade 5 veckors semester, pappa hade 2. Men jag trodde möjligen när jag var liten att grannarna också jobbade hemma efter de kom hem som pappa och mamma gjorde?

Den där arbetsmoralen, och sättet att se på arbete, har såklart format både mig och min bror. Småföretagare arbetar oftast mer än genomsnittet och brinner ofta för sin sak, det förstår jag nu. Och det är otacksamt därför att OM de tjänar pengar ses de inte med blida ögon av omgivningen, då ska de beskattas ännu hårdare eller påtvingas lagar som gör det mer svårarbetat. (Jämställdhetsplaner i all ära, men fyller de verkligen sin funktion i alla lägen…?)

Om de inte tjänar pengar får de skylla sig själv och obefintlig hjälp finns att få. Tryggheten som anställd är ett luftslott för en egenföretagare.

På Tonys jobb har man köpt sjukförsäkringar till nyckelpersonerna. ”Gräddfil” kallas det visst också. Det är ganska dyrt, men nödvändigt anser dom, för blir någon av nyckelpersonerna sjuka innebär det att resten av produktionen kommer tappa och på sikt innebär det nerdragningar.

I ett företag har alla sin funktion, men vissa funktioner är mer viktiga för företagets överlevnad kort sagt.

Tony har många gånger gått till jobbet trots att han känt sig krasslig av anledningen att ”Missar jag mötet idag missar jag ett stort kontrakt. Det är nu vi kan tjäna pengar att lägga i ladorna för sämre tider (januari-februari?) så vi slipper friställa. Om jag känner efter för mycket och stannar hemma drabbar det kanske någon anställd, och det vill jag inte”.

Den tankegången behöver man inte ha på samma sätt som anställd. Att sjuka sig är bara ett samtal bort. Ingen får heller ifrågasätta, alla har rätt att vara sjuka när de är sjuka.

Det är rätt, den som är sjuk är sjuk och ska inte gå till jobbet och kanske smitta andra. Men i ärlighetens namn är det ofta samma personer som ringer det där samtalet lite väl snabbt ibland, och kanske hade kunnat komma och göra andra arbetsuppgifter, inte arbetandes nära någon kollega. Det är ofta samma personer som ”inte känner för det” eller ”har maginfluensa” (9 gånger per år…???) och som hela tiden pratar om sina rättigheter och arbetsgivarens skyldigheter.

Vi är olika.

Vi har olika syn på arbete.

Och min syn ses genom mina glasögon.

Och bilden är lite annorlunda om jag tar på mina företagarglasögon eller mina anställdglasögon, det är bara att acceptera.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *