Våra olika livsvillkor

Brukar gå och få pedikyr på ett ställe i gatan vid hotellet i Bangkok där vi bor. Har varit där många gånger vilket gör att man börjar prata om annat än väder och vind efter några gånger, och denna gången pratade vi bland annat om det thailändska nyåret då alla kastar vatten på varandra, det är en tradition som helt urartat. Förr droppade man vatten på varandras axlar, nu håller man hela spannar fulla, det går inte att vara ute.

Tjejen berättade att hon lämnade Bangkok och reste hem, till sin man och sina barn 11 timmars bussresa från Bangkok.

-Hur ofta träffar du dina barn? undrade jag.

-Ungefär varannan månad, sa hon.

-Saknar du inte dem förfärligt? undrade jag. Jag saknar mina bara jag är borta ett par dagar.

-Jo, förr grät jag alltid, sa hon, men det gör jag inte längre. Jag kan ju prata med dem i telefon.

Tänk vad jag har mycket att vara tacksam över.

Inte minst att vakna med min man som det första han säger när vi vaknat är:

-Gud vad jag älskar dig.

Jag känner mig lycklig.

(Kan jag skriva det?)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *