Varningsbrev från kapten

Det är första gången på 23 år som flygvärdinna jag delar ut ett varningsbrev från kapten till en passagerare.

Han och hans kompisar hade fått upprepade tillsägningar, fått en flaska sprit beslagtagen, och även fått en sista varning. Inget hjälpte, passagerarna runtomkring var arga och klagade flera gånger över att de blev störda över festandet och den höga ljudnivån under natten.

Jag var framme hos kapten och informerade om situationen, och han var helt överens med mig om att han skulle skriva dessa varningsbrev, som förklarar allvaret i situationen.

Jag tog med min kollega och frågade också en nykter, trevlig passagerare om han kunde tänkas vara vittne om något hände vid överlämnadet, så han stod också bredvid.

Jag förklarade först på engelska så den polske passageraren skulle förstå (men det gjorde han plötsligt inte ändå, han pratade plötsligt ingenting annat än polska och förstod ingenting) och sen på skandinaviska så den norske passageraren skulle förstå. (Till den polske passageraren fick jag göra en body-language-variant: gjorde rörelsen av att dricka, sa “polis” och gjorde en take-off-rörelse med händerna och sa “back home”).

  Jag stod upp så jag tittade ner på honom (medvetet) och förklarade verbalt vad som stod i brevet. Jag förklarade att han trots upprepade tillrättavisningar från kabinpersonalen inte följt uppmaningarna, och att det är en allvarlig sak. Jag förklarade också att efter denna skriftliga varning, om något mer hände, så skulle thailändsk polis möta upp vid gaten, han skulle troligt bli hemskickad med vändande plan och möjligen bli portad att besöka landet under en tid. Jag tittade honom i ögonen och ville ha en bekräftelse att han förstod vad jag sa, och att han förtod vad som stod i brevet. Lugnt och sakligt. Han förstod och undrade om han kunde få ett glas vatten. Självklart kan du få det, sa jag.

Sen kom han bak i galley och ville prata med mig. Jag förberedde mig på att han kanske skulle vara våldsam, och intog mitt lugnaste jag. Han förklarade att han flög mycket och faktiskt fått ett varningsbrev en gång tidigare, helt utan grund.

Jag avbröt honom, och berättade fortfarande lugnt att jag aldrig förr delat ut ett sånt brev, att det var mycket ovanligt, och att det med all säkerhet fanns grund de gånger det gjordes. Han försökte då övertyga mig om att grannarna som satt bredvid var extra känsliga, och bara klagade för att de ville ha kompensation av något slag, och jag intygade att det var flera runtomkring som klagat, men sa också att det var bra av honom att komma och prata med mig om saken.

 Då tog hand min hand och kramade mig, sen satte han sig ner och så var han helt lugn resten av turen. Brevet hade uppenbart en verkan trots allt.

Jag var helt tom på energi när vi kom fram. Inte nog med att man varit vaken hela dagen, börjar jobba när andra går och lägger sig och att kroppen går på sparlåga, man ska mobilisera energi till att lösa ett problem som kan bli allvarligt. Energin räcker där och då, men efteråt när man slappnar av är det som man blivit slagen med något hårt i huvudet.

Man måste vara vaksam och alert, han hade kunnat bli våldsam. Hur uppfattar andra passagerare situationen, uppfattar de att vi gjorde allt vi kunde? (Passagerarna bredvid meddelade att detta var deras värsta flygtur någonsin, de skulle skriva och klaga. Jag frågade dem rakt ut om de uppfattat hur vi i kabinen jobbat med det här, och de svarade “Ingen skugga över er”)

Jag sov i 10 timmar och sen sov jag i tre till på eftermiddagen, jag kände mig helt slut. Det enda jag gjorde på stoppet (ett dygn) var att sova och så fick jag massor av massage och fotvård. Det fyllde på reserverna till hemturen som turligt nog var lugn med mycket trevliga och goa passagerare.

Mmm. Lite mer än peka nödutgångar gör vi allt.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *