Vill egentligen inte slåss

Hela den här ju-jitsu-grejen går ut på att man inte vill slåss, men tränar på det varje pass. Logik för höns.

“Jag vill inte slåss, men slår du mig slår jag tillbaka. Hårt attans.” Det är vad vi tränar på. Varje vecka dyker det upp nya intressanta blåmärken, för även om det bara är träning blir vi uppmanade att inte mesa för mycket, man vill uppleva “skräcken” att bli strypt eller obehaget med en spark i magen.

Det sätt jag märkt skillnad på efter att ha tränat i två år är att jag nog sträcker på mig lite mer än innan. Jag känner inte heller en panisk skräck när jag möter en man gående mot mig på enslig plats (händer inte så ofta att jag utsätter mig för det iofs) utan tänker bara tankar “vad gör jag om…” så jag är förberedd. Det i sig är mentalt stärkande.

För någon månad sen var jag och Tony på stan och mötte 3-4 tonårskillar gående mot oss på trottoaren. Jag bestämde mig för att inte vika undan och gå över på andra sidan som jag alltid tidigare gjort. Vi tittade på varandra och forsatte helt enkelt vårt samtal och gick med stolta ryggar. Inte kaxigt eller dumdristigt, bara självklart. 

Killarna flyttade sig. De var ganska nära när de förstod att vi inte tänkte göra  det, men de vek undan. Man såg på deras ansiktsuttryck att de nog inte var vana vid den situationen, men som sagt, vi lämnade inget alternativ.

Att många tonårsgäng håller sina medmänniskor i skräck genom mentala övertag kommer jag aldrig tycka är schysst, och det kändes tryggt att på ett enkelt litet sätt få visa det.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *