Ytterligare tankar

Har funderat vidare, det är en minimal skillnad mellan att “fundera” och “älta”, men om man utvecklas av det är det säkert lika bra;)

Är jag avundsjuk?

Jag skulle direkt svara nej på den frågan, men det är klart, om jag skrapar lite på min egen yta kan jag nog vara det. Jag kan vara avundsjuk på den som har båda sina föräldrar i livet. Jag kan vara avundsjuk på någon som slipper ett stort ärr på magen som fortfarande ofta spänner. Jag kan vara avundsjuk på någon som inte behöver kämpa med sin vikt. Jag kan vara avundsjuk på den som har en universitetsutbildning. Jag kan vara avundsjuk på någon som har egen häst…Jag är dock inte missunnsam på den som har nåt av ovanstående.

Kan någon vara avundsjuk på mig?

Ja, kanske någon som tittar lite djupt i flaskan vars liv består av “fasader”, kan vara avundsjuk på min öppenhet.

Någon som lever i ett dåligt förhållande med avsaknad av skratt eller kanske blir fysiskt eller psykiskt misshandlad är kanske avundsjuk för att jag har hittat en omtänksam och humoristisk man.

Kanske någon som sökt sig till flygbranschen men inte kom in,  kan bli avundsjuk när de läser hur kul vi haft på jobbet.

Jag vet inte, det är bara en spekulation om något av detta kan vara anledningen till några av de bittra kommentarer jag fått. Varför skulle man annars lägga kraften och tiden på den anonyma kritiken?

Det är som om det kommer en oinbjuden gäst och slår sig ner vid köksbordet och börjar kritisera mitt val av tapeter. Om jag inte frågat vad vederbörande tycker kanske det är för att jag inte är intresserad av åsikten?

När jag skriver bloggen kan jag omöjligt ta hänsyn till de som eventuellt tycker att jag trampar på en öm tå hos någon. Jag trampar inga tår med berått mod, men att någon känner igen sig eller känner sig träffad av vad jag skriver är säkert vanligt även om det är en tillfällighet. I undantagsfallet som namngivningen av stalkern var jag lojal mot brottsoffret, inte brottslingen. Jag tog ett steg ut på en fin linje mellan dumdristighet och civilkurage för en väninnas skull…Och jag skulle göra det igen, om någon annan drabbades. Feghet för att inte vilja lägga sig i och hålla sig utanför när någon är i behov av hjälp och man faktiskt KAN påverka med det man säger eller gör, men inte gör det- det har jag min bestämda uppfattning om. 

 Vad jag kan tänka på eventuellt är att hålla bloggen något mer “neutral”, men såklart blir det i så fall på bekostnad av det personliga, och det är en viktig ingrediens anser jag. Så kränkt som jag känt mig av några av de personliga påhopp jag fått i blogg och brev var det längesen jag gjort, men samtidigt måste man ju analysera om man kan göra något för att bli en bättre människa. Vissa saker får man också acceptera när man gör sig offentlig, andra absolut inte. 

Å andra sidan har jag också fått många, många fler uppmuntrande mejl och kommentarer, och det är väl klassiskt fel man gör att bry sig om just de bittra kommentarerna som lyser av “mitt liv blev inte som jag tänkt, och det är säkert ditt fel”, istället för att gotta sig i de positiva som är så välbehövliga i den här situationen. (tack!)

Jag ska nu lämna det här bakom mig, sudda bort henne ur mitt medvetande och precis som med den tidigare namngivne stalkern önska:

“Hoppas hon blir lycklig!” 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *